Fredrika Mann

Så i tisdags klev jag & syrran på planet.
I torsdags morse klev vi av här i Melbourne.
Och redan då när vi klev av hade så mycket gått fel och börjat fel. Därefter har det bara blivit värre. Ett hostel där de tog alla mina systers saker ur värdeskåpet men som vi lyckligtvis lyckades få tillbaka.
En lång historia allt som hänt och som gått snett, något som jag kommer att skratta åt i framtiden hoppas jag. Imorgon ska vi byta boende, för att sedan försöka ta oss ut på landet. Storstadslivet är inte min grej, och det här jävla stället vi bor på nu är det värsta jag varit med om i hela mitt liv
Så, det mesta går emot oss och jag har redan tänkt ge fan i allt men jag ger allting en chans!
Att jag dessutom åkte hemifrån utan snus är jobbigt det också. På flygplatsen i London tog jag min sista prilla. Och det är inte konstigt att skallen spinner på och att jag blir tokig för inget. Jag vaknar 300 gånger om nätterna, liksom nu. Klockan är 05 och det är bara jag och sen megaknarkarna kvar uppe. Uaaai. Nu har nattis vaknat också! Godnatt!! <3

Klockan var 02.30 och det var cirka 30 minuter kvar av filmen.
"Nej fy fan, jag får försöka sova nu".
Stängde ner & slappnade av, självklart kom pissnödigheten då så bara att kliva upp.
Väl tillbaka i sängen börjar hjärnan spinna på.
Och helt plötsligt spelar min hjärna upp scenen framför mig, den sista gången du kom gående mot mig. Vi hade varit på cirkus, jag & Tuva, vi var ganska sega ut ur cirkustältet och när vi kom ut i folkmassan som var på väg ut så tittade Tuva efter dig. Och jag såg dig, du såg inte särskilt glad ut. du stod och letade efter oss med en blick som for runt i folkmassan, men när du fick syn på Tuva och mig så sken du upp och Tuva sprang fram emot dig och ropade "PAPPA!" och kastade sig om dig. Just den bilden kom som en bomb över mig, tårarna började spruta och paniken grep tag i mig när jag för en sekund insåg att du är död. Snabbt som fan försöker jag tänka bort det, orkar inte ha panik, orkar inte förstå. Kan inte förstå att för 5 månader sen vandrade du på denna jord, vår allas Micke, Tuvas pappa och min systers bästa vän och nu vandrar du inte längre här bland oss.
Kan bara konstatera att det blir en sömnlös natt i natt. Klockan har just passerat 03 och jag har absolut inga som helst planer på att lägga bort datorn igen och försöka sova.
Hur kunde det sluta så här. Micke, Micke för helvete! Jag förstår det inte, du var den siste människan på jorden som jag trodde skulle lämna livet på det här sättet.
Du är så saknad av så många.

I övermorgon bär det av. Det är med tusen olika känslor i kroppen. Slutligen tog jag mig hit.

Idag fyller jag 25 år.
Dagen började tidigt, jag vaknade 06.15 då jag slocknade tidigt igår kväll efter en jobb natt & en hel dag med Tuva.
Sakteliga kom ångesten. När jag skulle åka in till affären för att köpa grejer till tårtan fick jag panik. Jag tänkte "jag skiter i alltihop". Ångesten vällde över mig, och med mig hem från affären hade jag en dosa snus, ett rör treo och en paket med ibumetin. Jag övervägde köra av vägen och skita i allting. Jag stannade på en parkering och ringde min älskade lillasyster. "Grattis! Hur känns det?"
"Förjävligt" bölade jag tillbaka. Satt och grät som en idiot i bilen, orkar inte med det här. Ångest till max. Vad är det för fel på mig? När jag kom hem tittade mamma på mig, "Köpte du ingenting?"
"Nej jag skiter i alltihop."
Strax efter kom sms från farsan. Att han var på väg, fick ta mig i kragen och häva mig iväg till affären igen. Tänkte "jag gör en stor jävla gris på tårtan, i ren protest".
And so I did. Jag köpte mina kakor, jag gjorde min tårta och alla mina kära var här och firade mig med presenter. Jag är glad över alla som brydde sig om mig på min dag! Tack <3
Men nu är det åter kväll & ångesten gnager sönder mig, vad är det som händer med livet? När blev jag 25?
Jag minns sist jag hade liknande ångest, dagen innan jag skulle fylla 18, ville inte gå och lägga mig för jag ville verkligen inte fylla 18. Men det kvittade om jag varit vaken hela den natten, jag hade blivit 18 i alla fall. Och nu bara sådär pang bom är jag 25 år. 25 jävla år. Halvvägs till 50. Närmare 30 än 20. Det är vidrigt.
Usch.

Tack till alla som har gratulerat mig på min dag, det betyder jätte mycket!
Ett glas med alkohol eller två kanske kan lindra ångesten lite.
Det är det jag hoppas på.
Tack för den här födelsedagen, nu räcker det, jag behöver absolut inte bli äldre!
Kram F.

För den här gången. Idag svalde jag de sista kapslarna.
Ska bli så skönt, välkomnar mina slemhinnor tillbaka, mina icke torra, fnasiga läppar osv. Det ska bli skönt!
För övrigt har jag varit illamående hela dagen då jag hade sinnessjuka problem att somna på jobbet i natt. Yo hey, laddar strax för en ny omgång jobb!