Fredrika Mann

Idag var jag med om en konstig sak. Eller den verkade inte så konstig till en början. Bara vidrig.
Satt i vanlig ordning och slösurfade på facebook, såg en länk från tv4 att Tristan som var med i Idol tidigare i år gått bort endast 19 år gammal. Det vidriga var att när jag tittade på denna länken så hade den 666 likes. Djävulens nummer. Wuuuu, jag reagerade på det direkt. Såg så otäckt ut!
Strax därefter så såg jag en länk som hade 888 och då tänkte jag, wohoa, vad jämna siffror det var här idag?!
Det var först nu, några timmar senare som jag fick för mig att jag skulle kolla upp vad det kan betyda, jag som tror på änglar och diverse andra saker.
Och till min stora förvåning var det första jag fick upp när jag sökte på 666 och 888 var att, som jag tidigare visste, 666- Djävulens nummer, men något jag inte visste, 888- Jesus nummer!
I'm like what?!? Vad är oddsen?
Hm. Underligt.
Nu vet ni vad jag kommer fundera över resten av natten.
Godnatt

Det brukar gå bra, jag brukar vara relativt trött runt 02-tiden så att jag kan somna.
Men idag har jag tänkt på allting i princip hela dagen, tankarna bara snurrar runt i skallen. Jag vet inte hur jag ska hantera allt?
Min syster mår dåligt, vill egentligen inte leva.
Tuva vill dö för att träffa pappa igen.
Och här står jag, försöker stå, men håller på att välta.
Hjärnan känns helt sönderkokt.
Ikväll tog jag mig upp till spåret, trots min onda hals och obefintliga energi tog jag mig dit. Det var min terapi när mormor dog, kanske kan det bli min nu?
Det blev ett vidrigt varv, det brukar rensa ur skallen men det kändes som att allting ökades på bara. Halsen värkte av den kalla luften, knät värkte. Och så kom en bild upp i huvudet, när du fattade taget och gjorde det, jag funderade över vad du sa där och då, och bröt ihop.
Nu kan jag inte somna. Jag försökte mig på ett lördagsnöje, en film, en bra film, filmen tog slut, jag släckte ner men kom på mig själv med att ligga och stirra rakt ut i mörkret.
Jag orkar inte vara vaken, jag vill låta hjärnan bearbeta den här dagen, men jag kan inte slappna av och sova.
Åh....

Idag har varit en vidrig dag.
Jag har jobbat 10,5 timmar.
Efter det var jag med min syster och Tuva.
Med andra ord, jag hjälpte en 8-årig flicka att köpa kläder till sin pappas begravning.
Detta är hemskt. Fyfan :'(
Livet är sinnessjukt.

Jag vill inte erkänna det.
Men jag behöver hjälp att andas.
Hela veckan har varit avskyvärd. Klarar inte av 1 sekund ensam i bilen utan att tårarna fyller hela ögonen på mig så att vägen framför mig bara blir en suddig dimma.
Jag bävar inför fredag, jag kommer må så jävla dåligt.
Men jag måste andas, för det är inte jag som är värst drabbad i det här, jag borde klara mig bra. Micke var varken min pappa eller sambo i 11 år. Men han var den där glada pricken som alltid var med överallt. Han var den som satt med Tuva på en bänk på Grevby, när man åkte iväg ensam på speedway behövde man inte vara orolig över att vara ensam för oftast satt de där tillsammans och man sjönk ner bredvid dem.
Det känns som att jag går sönder.
Och jag tycker så synd om min syster, och om Tuva, och om Mikael själv.
Alla drömmar han hade om livet, som aldrig blev av.
Allting känns bara så mörkt runtomkring.
Jag vet att vi måste fortsätta leva, och jag försöker.
Jag försöker stå stabil, men snart välter jag på riktigt.
Det här är det värsta jag varit med om i hela mitt liv.
Och jag kan inte ens tänka mig hur det är för er andra, syrran & Tuva. Inte i min vildaste fantasi kan jag förstå den smärta som ni har.
För jag har så jävla ont jag själv.

Jag somnade ganska snabbt. Men jag har vaknat massvis med gånger! Ljud, konstiga drömmar. Drömde att jag var hos pappa. Men vi var inte i hans hem, vi var någon annanstans. Det påminde om en killes hem som jag var tillsammans med för 4-5 år sedan. Jag vaknade till i drömmen av ljud, visste att min bil stod olåst ute på gården. Rädd att någon stal alla mina grejer, mina hockeysaker. Vaknade till av det flera gånger i drömmen. Ljud. 

Jag kan inte låta bli att tycka att världen är en rutten plats.
Jag blir rädd av hur allting bara ska rulla på som vanligt när ingenting någonsin blir som det var.
Eftersom jag inte kom iväg till kyrkogården igår så åkte jag dit nu ikväll. Tände ett ljus för mormor & morfar och jag bad mormor ta hand om Micke nu.
Sen åkte jag med min lillasyster till Mickes mammas grav, där han själv ska ligga nu. Jag har aldrig varit där tidigare, men kände att jag kunde tända mitt ljus för Micke där. Det var en vidrig känsla när vi gick där bland gravarna, och jag visste att det är dit vi kommer gå på fredag, för att sänka ner dig.
Allting känns så sinnessjukt, jag förstår inte att detta händer.
Träffade på Ewe & Tuva i Mariestad en snabbis också och Tuva frågade direkt när vi skulle spela hockey nästa gång. Sen kramade hon om mig och sa "Jag älskar dig". Då sa jag "Jag älskar dig också, lilla gumman". Då fick jag svaret "Jag älskar dig också"
Jag blev så glad, men samtidigt så ledsen. Jag förstår inte att detta händer, hela den här dagen har varit fylld med tårar och tankar. Jag hoppades att mamma skulle vara vaken när jag kom hem så jag kunde få en "mamma-kram" men det var hon inte. Jag försökte röja undan tankarna lite genom ett biobesök. Tittade på Annabelle med Nattis & Simon. Helt okej film ändå.
Det är väl dags att försöka sova snart.
Jag kan ändå inte låta bli att tycka att världen är en sjuk plats. Men vad vet jag, jag vet ingen annan plats.
Jag önskar bara att jag kunde göra något så Tuva och min syster slapp genomlida detta helvete. Jag önskar så innihelvete att saker hade gjorts annorlunda den här sommaren. Att jag agerat annorlunda, men nu är det för sent. Det kvittar vad jag än gör nu så får vi aldrig tillbaka dig till livet. Det är för sent.
<3

/Fröken Mann