Fredrika Mann

Jag vill inte erkänna det.
Men jag behöver hjälp att andas.
Hela veckan har varit avskyvärd. Klarar inte av 1 sekund ensam i bilen utan att tårarna fyller hela ögonen på mig så att vägen framför mig bara blir en suddig dimma.
Jag bävar inför fredag, jag kommer må så jävla dåligt.
Men jag måste andas, för det är inte jag som är värst drabbad i det här, jag borde klara mig bra. Micke var varken min pappa eller sambo i 11 år. Men han var den där glada pricken som alltid var med överallt. Han var den som satt med Tuva på en bänk på Grevby, när man åkte iväg ensam på speedway behövde man inte vara orolig över att vara ensam för oftast satt de där tillsammans och man sjönk ner bredvid dem.
Det känns som att jag går sönder.
Och jag tycker så synd om min syster, och om Tuva, och om Mikael själv.
Alla drömmar han hade om livet, som aldrig blev av.
Allting känns bara så mörkt runtomkring.
Jag vet att vi måste fortsätta leva, och jag försöker.
Jag försöker stå stabil, men snart välter jag på riktigt.
Det här är det värsta jag varit med om i hela mitt liv.
Och jag kan inte ens tänka mig hur det är för er andra, syrran & Tuva. Inte i min vildaste fantasi kan jag förstå den smärta som ni har.
För jag har så jävla ont jag själv.