Fredrika Mann

Vad fan förväntar sig folk?
Att jag ska be om ursäkt för att jag råkade bli full en gång 2 månader efter att Mikael dött?
Att jag blev förbannad och skrek & var allmänt olidlig?
Ja visst, jag har redan bett om ursäkt, jag ber om ursäkt igen.
Men att folk ska antyda att jag inte kan ta hand om mig själv, det gör mig jävligt förbannad. Jag är 24 år, 25 om mindre än en månad & fullt kapabel att ta hand om mig själv och ta ansvar över mitt eget liv, vilket folk inte verkar tro.
Jag dricker, i jämförelse med andra individer i min ålder, nästan aldrig alkohol.
Så snälla jävla människor, låt mig dricka, om jag någon gång skulle få för mig att göra det, utan att försöka läxa upp mig, lära mig, eller uppfostra mig. Jag är 24 år och fullt kapabel till att ta ansvar för mitt eget liv och mina handlingar.
Ta hand om er egen skit, jag har aldrig bett er att ta hand om mig.

Imorgon är det 1 år sedan jag gjorde min sista arbetsdag på Eric's bygg & snickeri. Eller det som blev den sista. Då jag åkte hem med ett fruktansvärt ont knä. Jag kom knappt in i bilen och ännu värre, jag kom knappt ur den. Jag kom knappt upp för trapporna, det gick inte ens halta fram. Min syster följde med mig och skjutsade mig till akuten. Jag klarade inte av att gå in, jag klarade inte av att stå och vänta på henne vid dörren, jag klarade inte av någonting, jag hade fruktansvärt ont! Så hon körde in mig i en rullstol. Men efter lite smärtstillande och en skrikande ortoped som undrade vad fan jag gjorde där, så fick jag ett par kryckor i näven återigen och traskade mödosamt ut därifrån. Det var egentligen där skiten började.
Sen åkte jag och min syster iväg och letade födelsedagspresent till Leif, eftersom det var hans födelsedag.
Så Leif fyller alltså år imorgon, jag tänkte att den dagen skulle gå mig obemärkt förbi men icke,även det har jag snappat upp och sugit in så att det surrar i min skalle emellanåt.
Jag vet inte vad det är med mig, allting går så jävla tungt emellanåt och tankar cirkulerar som inte borde cirkulera. Det är 8 månader sen vi flyttade isär.
På de 8 månaderna har jag vridit och vänt på varenda sak för att försöka hitta vem fan jag själv är, och jag tror jag har hittat mig själv nu. Eller jag är ganska säker på att jag vet vem jag är nu!
Och det känns jätte jätte skönt!
Dock känns det i princip omöjligt att jag någonsin skulle hitta någon som passar mig. Och jag letar inte heller, allting leder bara till besvikelser. Jag lever för min egen skull, detta får man inte glömma. Och mitt liv kretsar mestadels runt mina syskon & min systerdotter. Nu efter det som har hänt, så känner jag, att jag måste finnas där för henne. Älskade lilla Tuva.
Samtidigt funderar jag över varför folk tagit avstånd från mig. Funderar på det, om folk bara lärde känna mig ordentligt innan de dömde bort mig, så skulle folk förstå att jag är en snäll och omtänksam person. Men det är väl som folk säger, att de liksom har fastnat. Att de sårar folk på sin väg genom livet det visar ju bara vad de är för människor egentligen.
Jag vet att jag borde sluta tänka på det, men det är svårt, och ibland kommer allting över mig som en stor våg.
Om jag inte hade haft mina fina syskon som så bra vänner så hade nog allting gått jävligt tungt för mig, och varit mer mörkt än ljust, det är jag säker på.
Därför tackar jag så hjärtligt för att jag har dem. <3
Förövrigt är det på tiden att bli frisk tycker jag. Mår som ett lass skit och hostar mig igenom varenda natt. Igenkorkad näsa, pulserande skalle. Alltihopa. Kaos.
Det här är bara käbbel.....

Puh.
Ikväll går det tungt här. Efter att ha hämtat lilltrollet igår eftermiddag och haft henne här hos mig i natt, så åkte vi till Skövde idag för att köpa lite julklappar till hennes mamma. Och självklart skulle pappa ha en julklapp också, det blev en take away mugg i porslin med silikonlock på. Någon förknippar nog denna mugg med pappsen rätt så mycket. Jodå, och den skulle fyllas med varmt kaffe och självklart en skvätt med mjölk och ställas på kyrkogården vid pappas grav.
Alltså, vad fan är det här?!
Är det konstigt att det är svårt att se meningen med livet emellanåt?

Halva vägen hem från syrran & Tuva blev en resa fylld med tårar. Alltså usch, det är så vidrigt. Och det är så hemskt att säga men det finns så många andra man skulle kunna gräva ner istället.
Det här är så fel det kan bli. Och jag förstår det fortfarande inte, och när det kommer över mig får jag alltid en chock.
För 1 månad sen var jag med min 8-åriga systerdotter och köpte kläder till hennes pappas begravning. Allting känns bara så sinnessjukt och fel, som en konstig, otäck jävla mardröm som man bara väntar på att den ska ta slut. Men det här är ju livet, det var den här vändningen det tog. Det gäller att hålla i sig hårt när stormarna rycker i en, hänga sig kvar, för på något vis så fortsätter vi att nöta våra skosulor mot smutsig asfalt, på något vis släpar vi oss framåt, ibland av egen styrka, ibland av att någon tar vår hand och drar oss framåt. Tiden går hela tiden, vi kan inte stanna tiden. Livet går vidare, allting rullar på, vi kan inte bara lägga oss ner och dö, för det finns någonting inom oss som vill leva vidare.
Ändå känns det så jävla svårt emellanåt att förstå meningen med det hela?
All skit som man ska ta sig igenom, för att slutligen bli ett senilt russin och somna in?
Undra om det är värt det? Förhoppningsvis.

Jag är ändå så oerhört lycklig över den fina familj jag har hamnat i, där alla bryr sig om varandra. Och jag är oerhört lycklig att detta lilla liv, Tuva, fick bli till, och vandra här med oss andra på jorden.

Ikväll har jag skrattat så att tårarna sprutat.
Så här har jag inte skrattat sen flera månader tillbaka. Mitt uppe i mitt asgarv så började jag illtjuta, för jag insåg att det var så som vi brukade ligga och skratta om kvällarna, Leffe och jag.
Haha. Jösses. Det sköljde över mig som en jävla våg.
Och det jag skrattade åt var inte ens roligt egentligen, men ju mer jag tittade på det desto mer skrattade jag. Och sen skrattade jag ännu mer för jag såg framför mig hur du legat och skrattat åt det om du varit här.
Åh, vad jag saknar dom där skrattkvällarna man kunde ha ibland, när man bara låg och skrattade åt allting.

http://www.strongmindbraveheart.com/25-pinterest-fails/
Det här var iallafall vad jag skrattade åt, #19 och #23.
Ju mer jag tittar på det desto mer skrattar jag.
Kan inte se det mera nu, hahahha.
Godnatt!