Känslofylld afton
Puh.
Ikväll går det tungt här. Efter att ha hämtat lilltrollet igår eftermiddag och haft henne här hos mig i natt, så åkte vi till Skövde idag för att köpa lite julklappar till hennes mamma. Och självklart skulle pappa ha en julklapp också, det blev en take away mugg i porslin med silikonlock på. Någon förknippar nog denna mugg med pappsen rätt så mycket. Jodå, och den skulle fyllas med varmt kaffe och självklart en skvätt med mjölk och ställas på kyrkogården vid pappas grav.
Alltså, vad fan är det här?!
Är det konstigt att det är svårt att se meningen med livet emellanåt?
Halva vägen hem från syrran & Tuva blev en resa fylld med tårar. Alltså usch, det är så vidrigt. Och det är så hemskt att säga men det finns så många andra man skulle kunna gräva ner istället.
Det här är så fel det kan bli. Och jag förstår det fortfarande inte, och när det kommer över mig får jag alltid en chock.
För 1 månad sen var jag med min 8-åriga systerdotter och köpte kläder till hennes pappas begravning. Allting känns bara så sinnessjukt och fel, som en konstig, otäck jävla mardröm som man bara väntar på att den ska ta slut. Men det här är ju livet, det var den här vändningen det tog. Det gäller att hålla i sig hårt när stormarna rycker i en, hänga sig kvar, för på något vis så fortsätter vi att nöta våra skosulor mot smutsig asfalt, på något vis släpar vi oss framåt, ibland av egen styrka, ibland av att någon tar vår hand och drar oss framåt. Tiden går hela tiden, vi kan inte stanna tiden. Livet går vidare, allting rullar på, vi kan inte bara lägga oss ner och dö, för det finns någonting inom oss som vill leva vidare.
Ändå känns det så jävla svårt emellanåt att förstå meningen med det hela?
All skit som man ska ta sig igenom, för att slutligen bli ett senilt russin och somna in?
Undra om det är värt det? Förhoppningsvis.
Jag är ändå så oerhört lycklig över den fina familj jag har hamnat i, där alla bryr sig om varandra. Och jag är oerhört lycklig att detta lilla liv, Tuva, fick bli till, och vandra här med oss andra på jorden.
Ikväll går det tungt här. Efter att ha hämtat lilltrollet igår eftermiddag och haft henne här hos mig i natt, så åkte vi till Skövde idag för att köpa lite julklappar till hennes mamma. Och självklart skulle pappa ha en julklapp också, det blev en take away mugg i porslin med silikonlock på. Någon förknippar nog denna mugg med pappsen rätt så mycket. Jodå, och den skulle fyllas med varmt kaffe och självklart en skvätt med mjölk och ställas på kyrkogården vid pappas grav.
Alltså, vad fan är det här?!
Är det konstigt att det är svårt att se meningen med livet emellanåt?
Halva vägen hem från syrran & Tuva blev en resa fylld med tårar. Alltså usch, det är så vidrigt. Och det är så hemskt att säga men det finns så många andra man skulle kunna gräva ner istället.
Det här är så fel det kan bli. Och jag förstår det fortfarande inte, och när det kommer över mig får jag alltid en chock.
För 1 månad sen var jag med min 8-åriga systerdotter och köpte kläder till hennes pappas begravning. Allting känns bara så sinnessjukt och fel, som en konstig, otäck jävla mardröm som man bara väntar på att den ska ta slut. Men det här är ju livet, det var den här vändningen det tog. Det gäller att hålla i sig hårt när stormarna rycker i en, hänga sig kvar, för på något vis så fortsätter vi att nöta våra skosulor mot smutsig asfalt, på något vis släpar vi oss framåt, ibland av egen styrka, ibland av att någon tar vår hand och drar oss framåt. Tiden går hela tiden, vi kan inte stanna tiden. Livet går vidare, allting rullar på, vi kan inte bara lägga oss ner och dö, för det finns någonting inom oss som vill leva vidare.
Ändå känns det så jävla svårt emellanåt att förstå meningen med det hela?
All skit som man ska ta sig igenom, för att slutligen bli ett senilt russin och somna in?
Undra om det är värt det? Förhoppningsvis.
Jag är ändå så oerhört lycklig över den fina familj jag har hamnat i, där alla bryr sig om varandra. Och jag är oerhört lycklig att detta lilla liv, Tuva, fick bli till, och vandra här med oss andra på jorden.
Kommentarer
Trackback
