Fredrika Mann

Imorgon är det 1 år sedan jag gjorde min sista arbetsdag på Eric's bygg & snickeri. Eller det som blev den sista. Då jag åkte hem med ett fruktansvärt ont knä. Jag kom knappt in i bilen och ännu värre, jag kom knappt ur den. Jag kom knappt upp för trapporna, det gick inte ens halta fram. Min syster följde med mig och skjutsade mig till akuten. Jag klarade inte av att gå in, jag klarade inte av att stå och vänta på henne vid dörren, jag klarade inte av någonting, jag hade fruktansvärt ont! Så hon körde in mig i en rullstol. Men efter lite smärtstillande och en skrikande ortoped som undrade vad fan jag gjorde där, så fick jag ett par kryckor i näven återigen och traskade mödosamt ut därifrån. Det var egentligen där skiten började.
Sen åkte jag och min syster iväg och letade födelsedagspresent till Leif, eftersom det var hans födelsedag.
Så Leif fyller alltså år imorgon, jag tänkte att den dagen skulle gå mig obemärkt förbi men icke,även det har jag snappat upp och sugit in så att det surrar i min skalle emellanåt.
Jag vet inte vad det är med mig, allting går så jävla tungt emellanåt och tankar cirkulerar som inte borde cirkulera. Det är 8 månader sen vi flyttade isär.
På de 8 månaderna har jag vridit och vänt på varenda sak för att försöka hitta vem fan jag själv är, och jag tror jag har hittat mig själv nu. Eller jag är ganska säker på att jag vet vem jag är nu!
Och det känns jätte jätte skönt!
Dock känns det i princip omöjligt att jag någonsin skulle hitta någon som passar mig. Och jag letar inte heller, allting leder bara till besvikelser. Jag lever för min egen skull, detta får man inte glömma. Och mitt liv kretsar mestadels runt mina syskon & min systerdotter. Nu efter det som har hänt, så känner jag, att jag måste finnas där för henne. Älskade lilla Tuva.
Samtidigt funderar jag över varför folk tagit avstånd från mig. Funderar på det, om folk bara lärde känna mig ordentligt innan de dömde bort mig, så skulle folk förstå att jag är en snäll och omtänksam person. Men det är väl som folk säger, att de liksom har fastnat. Att de sårar folk på sin väg genom livet det visar ju bara vad de är för människor egentligen.
Jag vet att jag borde sluta tänka på det, men det är svårt, och ibland kommer allting över mig som en stor våg.
Om jag inte hade haft mina fina syskon som så bra vänner så hade nog allting gått jävligt tungt för mig, och varit mer mörkt än ljust, det är jag säker på.
Därför tackar jag så hjärtligt för att jag har dem. <3
Förövrigt är det på tiden att bli frisk tycker jag. Mår som ett lass skit och hostar mig igenom varenda natt. Igenkorkad näsa, pulserande skalle. Alltihopa. Kaos.
Det här är bara käbbel.....