Egentligen är du inte kär i mig och egentligen är det okej med mig, för jag blir aldrig kär i nån...
Jag hade bestämt mig, för att inte bli kär något mer. Jag hade bestämt mig. Jag var bestämd, men mina känslor gick inte att styra. Och tillslut brast det. Och nu sitter jag här igen, och gråter som en idiot. Ensam. Som vanligt. Jag har egentligen ingenting emot ensamheten, ibland gnager den sönder mig men oftast hanterar jag den bra. Jag gillar att göra vad jag vill, när jag vill, hur jag vill. Jag gillar att bara ha mig själv att tänka på, jag gillar att vara fri. Men jag gillar inte känslan av att vilja ha någon som inte går att få. Jag hatar känslan av att önska mest i hela världen att jag hade den famnen att luta mig emot, och sen inte ha det. Utan sitta ensam, utan famn att luta mig emot, med tårar som rinner och en längtan så stark att hela kroppen vill spricka. Du som varit där själv vet vad jag menar. Man är hjälplösast i världen.
Jag hatar mig själv för att jag blev kär.. igen.. i fel person.
Du är min bästa vän, jag älskar dig, som min vän. Du är den av de vänner som jag har roligast tillsammans med. Eller ärligt talat, den av alla som jag har roligast tillsammans med. Känslan av att ligga på golvet med en öl och du ligger mittemot med en öl och vi lyssnar på bra musik och sjunger tillsammans, känslan när du spelar simple man på gitarren. Känslan av när våra sjuka fantasier flyter samman till en jävla massa konstigheter. Känslan av att skratta halvt ihjäl sig tillsammans med dig. Känslan av att du ligger bredvid i sängen.
Jag känner mig lycklig när jag är tillsammans med dig. Men alla andra stunder, har börjat bli för jobbiga.
Och viljan att spendera mer tid tillsammans med dig har blivit alltför stark.
Nu står jag inför två val, antingen tala om för dig & sedan troligtvis undvika dig ett tag för att försöka glömma alla känslor. Eller så skiter jag i alltihop, undviker att träffa dig. Båda alternativen känns jobbiga, för jag vill inget hellre än att vara nära dig.
Nu står jag inför två val, antingen tala om för dig & sedan troligtvis undvika dig ett tag för att försöka glömma alla känslor. Eller så skiter jag i alltihop, undviker att träffa dig. Båda alternativen känns jobbiga, för jag vill inget hellre än att vara nära dig.
Jag är kass. Jag blir alltid kär i fel personer, och att bli kär i sin bästa vän det är det dummaste jag någonsin ställt till med! Men vad gör man? Vad kan jag hjälpa mina känslor? Jag kan inte göra ett skit åt dom.
Lyssnar på Lars Winnerbäck & ska strax börja kolla på "The notebook" för att vara ännu mer blödig. 1 kg godis hade inte heller varit fel just nu i min trasiga värld. Men.. jag nöjer mig med en typ 50/50 grogg jäger&cola som jag var nere och hämtade hos min granne nyss. Ibland är jag nog inte världens underbaraste människa, men jag är glad att jag har dig till vän!
Dumma kärlek. Jag säger så här, beblanda er aldrig med motsatta könet, det slutar bara i katastrofer, krossade hjärtan & problem.
Problem är det sista jag orkar med just nu. Men nu sitter jag ju här, 22 år gammal och kär i samma person som fröken trodde att VI var kära i varandra för 13 år sedan, då skrev jag i min dagbok att fröken var knäpp. Att personen var dum i huvudet och ful. Att jag aldrig skulle kunna vara kär i en sådan idiot. Nu är jag det. 13 år senare. Man ser vad lite tid kan göra. Det trodde jag nog aldrig då för 13 år sedan. Men då kände jag nog inte killen heller..
Livet är allt bra underligt. Denna kvällen är jag glad att jag har min hamster! Många gånger har jag sagt att jag vill bli av med honom, men jag menar det nog egentligen inte. Ikväll delade jag mina tårar med detta underbara djur. Vi bor ju trots allt tillsammans och jag kommer verkligen sakna honom när han försvinner från mig. Jag vill inte att han ska försvinna. Jag vill att han ska sitta där han alltid sitter, jag vill att han ska finnas där hela tiden. Jag gillar honom, lilla hamsterBertil. Undra jag om det var Dick som sa det. Han var en underbar man. Får nog ta och ringa honom imorgon och prata en sväng. Se om han har det bra. Trots allt är det minnet av honom som sitter på min fot. Han betydde mycket mer än vad alla tror. Han är snällast i världen! <3
Groggen har gjort sin verkan. Tårarna har upphört & jag skulle nästan kunna dansa runt i min lägenhet och känna mig glad nu. Alkoholen och jag går hand i hand, som vanligt. Ta tag i livet, vad är det?
Mormor. Du finns hos mig, hela tiden! <3
/Fröken Mann
Kommentarer
Trackback
