gulnande löv & tårar
När jag tittar ut nu ser jag skymning och en björk som börjat få gula löv. De gula löven lyser faktiskt upp men de påminner mig om kyla och en ensam vinter.
Men just nu känner jag mig skör. Jag känner mig avskydd, jag känner mig kluven. Jag känner mig ensam. Jag känner mig dålig?
Tårarna rinner, och vad fan kan jag göra åt det? Inget. Låt dem rinna tills dem tar slut. Har huvudvärk också.
Jag tyckte att det var skönt att vara på öland, skönt att slippa allt trassel och tjat, slippa undan alla andras problem. Och det var det också. Nu när jag kommit hem igen, och börjat jobba lite med farsan, ringer han ofta, vilket egentligen på ett sätt känns ganska bra. Ibland kan jag känna en skuld till honom att jag inte hör av mig, jag hörde inte av mig på hela sommaren. Ibland kan jag fundera över hur jag skulle känna mig på hans begravningen om jag bara struntade i att han fanns, jag vet faktiskt inte. Men nu så träffar jag honom relativt ofta, jämfört med förut. Och på ett sätt känns det som att han bryr sig, jag vet inte... men jag kan förstå hur andra tänkte kring det, när de blev klandrade när de umgicks med honom. Det är som det är, det blir som det blir. Jag gör som jag gör, och det blir väl som sagt som det blir. Jobba är ju bra, även om jag skall skaffa mig ett annat jobb, försöker spara lite slantar nu.
Men, som sagt, det gör att det känns som jag äcklar folk. Och den känslan är inge vidare faktiskt.
Egentligen kan man inte vara mer än människa.
Så som sagt, det blir som det blir med allting.
men det känns tråkigt. och jag gråter. men så är det väl.
antar jag,
fy fan.
Men just nu känner jag mig skör. Jag känner mig avskydd, jag känner mig kluven. Jag känner mig ensam. Jag känner mig dålig?
Tårarna rinner, och vad fan kan jag göra åt det? Inget. Låt dem rinna tills dem tar slut. Har huvudvärk också.
Jag tyckte att det var skönt att vara på öland, skönt att slippa allt trassel och tjat, slippa undan alla andras problem. Och det var det också. Nu när jag kommit hem igen, och börjat jobba lite med farsan, ringer han ofta, vilket egentligen på ett sätt känns ganska bra. Ibland kan jag känna en skuld till honom att jag inte hör av mig, jag hörde inte av mig på hela sommaren. Ibland kan jag fundera över hur jag skulle känna mig på hans begravningen om jag bara struntade i att han fanns, jag vet faktiskt inte. Men nu så träffar jag honom relativt ofta, jämfört med förut. Och på ett sätt känns det som att han bryr sig, jag vet inte... men jag kan förstå hur andra tänkte kring det, när de blev klandrade när de umgicks med honom. Det är som det är, det blir som det blir. Jag gör som jag gör, och det blir väl som sagt som det blir. Jobba är ju bra, även om jag skall skaffa mig ett annat jobb, försöker spara lite slantar nu.
Men, som sagt, det gör att det känns som jag äcklar folk. Och den känslan är inge vidare faktiskt.
Egentligen kan man inte vara mer än människa.
Så som sagt, det blir som det blir med allting.
men det känns tråkigt. och jag gråter. men så är det väl.
antar jag,
fy fan.
Kommentarer
Postat av: EweLina
Jag hatar inte dig och äcklas inte av dig. Jag tycker om dig alltid, vad jag känner för pappa har ingenting med dig att göra!
Jag tror att jag vet hur du känner det, jag tyckte också att han var snäll när han hjälpte mig med tänderna och när jag fick bilen och när han ville att vi skulle åka och handla på Willys..
de stunder han brytt sig lite. Han är sjuk och det rår han inte för.
Men jag orkar inte mer, jag är ledsen för jag kan inte tycka om honom längre! Men det ska INTE du känna dig ledsen för, jag tycker om dig och du får tycka/ känna vad du vill.
Ochmå inte dåligt för att du säljer bröd - alla vill ha pengar;)
Och du..försök att inte gråta för ingenting blir bättre av det!
..
Älskar dej
/Stora syster
Trackback
