Fredrika Mann

saker händer, och förändras.
när jag kom hem från öland upptäckte jag att mina vänner här hemma har blivit extremt tråkiga, det är ingen som vill hitta på något längre, jag ställde mig frågan om någon någonsin velat det egentligen?
jag saknade vännerna på öland extremt till en början, vårt spontana sätt att göra det vi tyckte verkade lämpligt just då. Deras frågor om jag ville hänga med på än det ena än det andra.
Här hemma har ingen frågat något. Det slog mig så plötsligt att jag behöver nya vänner, vänner som vill göra saker, vänner som inte bara sitter och glor, vad blir det för liv av det?

Det slog mig också att jag är lycklig som är singel, när jag ser hur andra fastnar i nätet inser jag hur extremt tråkig jag varit under alla de år jag har varit i förhållanden. jag kan ärligt säga att jag tycker att förhållanden förstör folk och deras personlighet, det formar dem alldeles för mycket.

sen insåg jag även att jag inte är 17 år längre, utan 20. men vem fan bryr sig egentligen?

jag trivs egentligen här, det är bara ensamheten som vill knäcka mig, när den ständigt knackar på min sovrumsdörr och gör dagarna till kilometerlånga vandringsleder som aldrig tycks ge mig kväll och en känsla av trötthet.
i dessa fall är jag överlycklig över de syskon jag har, utan dem skulle jag sitta helt ensam och glo. det hade varit ännu mera ruttet. och så mor min, som känns mer som en vän. vilket är bra det.

jag försöker byta livsstil. orkar inte med utdragna fyllor som börjar klockan 14 och resulterar i en dag med livshotande bakfylla. min mage har protesterat senaste tiden och mitt bukafläsk har satt sig rejält.
jag har skaffat gymkort, det bästa jag gjort nästan, det är så roligt. jag ser verkligen fram emot det, att utveckla mig själv som människa. ska dit en sväng ikväll igen :)

angående min föredetting mr D så känns det i nuläget ganska så bra. visst är saknaden av att ha någon jobbig.. särskilt i denna ensamma värld. när jag fick besök av denna gentleman på öland visste jag redan då att jag älskade honom fortfarande, och den veckan var nästan den bästa på hela sommaren, nästan *
det var en härlig vecka.
men jag visste också att det aldrig någonsin skulle bli vi två igen, vi hade helt enkelt glidit isär så mycket att vi aldrig skulle kunna bygga upp någonting av det igen. vilket gjorde att det var aningen jobbigt också. men mr D vet att jag älskar honom, trots att det gått ett halvår älskar jag honom fortfarande, jag tror aldrig att det kommer att gå över helt, det känns inte så.
men det gör ingenting, jag kan älska honom vid sidan av resten som jag älskar.
jag kan tänka på allt det som aldrig blev, och tänka på den del av mig som bär ett minne av honom för alltid.

livet går vidare, och idag är en sådan dag som det känns som att jag har tagit ett steg vidare, visst att jag tänker ofta som vanligt, men det känns lite annorlundare nu, egentligen ska jag inte tänka så djupt på det här, för då blir det bara värre...

folk tror kanske inte att jag tänker så mycket men det gör jag. jag visar det bara inte. jag har en rädsla i mig som jag aldrig tror kommer att försvinna. alla som har ett syskon borde veta hur jag menar. jag har en ständig rädsla att förlora den människan som välkomnade mig till denna värld, två år gammal, min älskade storasyster. folk förstår inte hur det känns, inte ens om dom försöker, folk är för dumma i huvudet för att förstå. Folk förstår inte hur det är att vilja kämpa för att ens syster ska må bra, fast man inte kan göra något åt det. hur man än gör och bär sig åt kan man inte hjälpa. det finns så mycket mening med en människas liv som vissa så sällan förstår , eller helt enkelt inte kan förstå.
jag skulle vilja döda ett hjärnspöke och sätta dit ett lyckospöke, så att du alltid fick gå med ett leende på dina läppar.
det är så lätt att göra sig av med det dyrbaraste man har, livet. folk dör som flugor, folk tar livet av sig som om det vore som att gå och lägga sig och sova en stund. det är hemskt. de kan ju aldrig mer komma tillbaka.

min största rädsla är att du min älskade stora syster ska försvinna ur mitt liv. en ständig rädsla. jag är rädd för den dagen. jag är rädd när jag inte hör av dig, jag är rädd när jag ser att du mår dåligt. jag är rädd hela jävla tiden, och jag hatar det. du kan säga till mig ena dagen att du inte kommer göra något, dagen efter kan du må skit igen, och du rår inte på det du gör, det är inte du som gör det, det är ditt hjärnspöke som är förjävla elakt mot dig. jag önskar jag kunde strypa det där jävla hjärnspöket och mura in aset i en vägg.

ja fy helvete.

det finns för många ord man skulle vilja säga till folk, ändå sitter man där med sin käft knuten och säger ingenting av det man skulle förrän det är försent.

människan är patetisk.

det finns egentligen ingen att prata med, ingen som förstår, inte någon som vill förstå. folk är för själviska och tråkiga. skulle jag säga något till en "vän" skulle hela länet veta om det efteråt. folk är opålitliga och falska. folk är sjuka. folk är skit.

och så sitter jag här och pratar med min bloggjävel. den håller käften och lyssnar. visst att alla kan läsa det sen, men vem fan bryr sig. ?

folk kan sitta där och känna sig roade av att veta vad jag tänker, ingen känner mig iallafall.