Fredrika Mann

herregud, har jag förmågan att ragga på fel folk? eller träffa fel folk, har inte ens hunnit börja ragga förrän alla flyttar utomlands? HUM...

Oskar ska åka till australien och jobba, han har fullt upp på gården nu och uppenbarligen inte tid med någon tjej som försöker sno av hans dyrbara tid. så blir han väck ett halvår han också.
det var det samma med ludvig. två veckor efter att han bett om mitt nummer åkte han till cypern.

haha :)

det är nog gud som inte vill att jag ska träffa män? ;)

Fast, nu kommer ju snart mr L hem igen, i oktober tror jag, då kanske man kan bli vänner iaf :)

ja, så kan det vara.


var ute och käkade ikväll med sarah,kimberly,viktoria & frida. dom är härliga,jag gillar dem :)

ja men vi säger väl så då. livet rullar på. städa rummet står högt på listan!

Söndagkväll.

Lagat varma mackor tillsammans med min söta lillebror :)
Sen har det blivit tvn och lite internet.

Imorgon ska jag till gymmet igen, gött det. var några dagar sen nu.

Torsdag,fredag,lördag blir arbete som det ser ut nu.

imorgon ska jag dejta med sarah och kimberly, det ska bli mysigt!
sen ska jag även dejta med fröken löfnertz, kanske på onsdag.
sen har jag och herr nyman bestämt oss för en dejt.
blir mycket dejtande här, men det har vi ingenting emot :)

snart dags att göra klart tatueringen kanske? :D


Puss & godnatt :*

jag åkte och jobbade vid 07-tiden. kom hem nyss. ska sova strax, ska upp 01.15 och iväg på jobb igen.

det känns som det huggs knivar i min mage typ hela tiden. jag är alltid sån. att jag börjar tycka om folk på tok för lätt. det är uncool.

förresten, har ni sett mig någongång så förstår ni varför ingen vill ha mig. dessutom nu sen jag förstörde mitt hår något katastrofalt, har utåtböcklig acne och grova ögonbryn, dubbelhaka och fett samlat på hela kroppen, små knubbiga jävla händer och en stor jävla näsa. jag förstår folk som tycker att jag ser för jävlig ut. det är åt helvete med allting.

ni kan fara åt helvete.

och även det har väl sina orsaker. jag kände det på mig, men fan, nu vet jag alltså. hela dagen har varit jobbig...

usch.

jag har ont i magen också, planer på att sluta äta, eller bara äta bananer & äpplen.
jag är arg på hela min värld och på hela mig själv.

jag önskar det fanns någon jag kunde stampa på.
jag önskar att jag fick nudda dig idag igen.

jag är förbannad.

imorgon ska jag jobba, lördag också. annat att tänka på, sköönt.
förresten, vad var det jag sa.

jag ska berätta en sak för er, det är inte bra att beblanda sig med det motsatta könet, det slutar bara i katastrof tänk på det nu och skyll er sjävla om ni faller dit iaf. människan är ju vek, värre än allt. blommor går inte av om det blåser, det gör människor.
HAHA

nej mina ovänner, jag sover nu. drar täcket över mig och låtsats att allt är toppen, så som det ska vara.

hejdå.

ikväll har jag känt mig gladare än på länge.
jag har varit på bio med oskar och jag tyckte om det.
jag tyckte att kvällen gick alldeles för fort.
han är super härlig.
skiter i vad alla andra tycker, jag tycker en sak och det är det som spelar roll.

nu lägger jag mig och sover och hoppas att han hör av sig imorgon.

godnatt  , och tack Gud för dessa underbara dagar jag får i mitt liv.

=)

funderar på om jag har fått någon sjukdom, det verkar skumt med denna enorma mage?
trots att man tränar och äter nyttigt? säger man något till någon så säger de bara "sluta ät chips"
det är inte så att jag käkar chips till frukost? inte heller så att jag äter mer chips nu än för fem år sedan? eller?

jag har bestämt mig att bli av med den och till det krävs det tålamod, en massa sådant. litervis med tålamod.
jag har tålamod, jag har ingen som ställer krav på mig, förutom mig själv och min hjärna. men varje dag känns värre än den andra, nu när jag sitter här vill jag spy när jag tittar ner på mig själv. jag känner mig förfallen. vet bara inte varför det blivit såhär? inte en aning. jag hatar det....

idag fick jag ett infall, jag tänkte på mr D, hans doft, hans närhet, känslan av att vara i hans famn. och helt plötsligt önskade jag att jag befann mig i hans famn för att stanna. eftersom jag tycker att mr D är en så fantastisk vän som förstår, så skickade jag ett sms till honom. men han svarade aldrig. vilket resulterade i ännu ett plus på "hata ditt ex"-sidan. han triggar igång mig till att avsky honom. jag blev irriterad efter 5-6 timmar och smsade igen, då svarade han, jag frågade varför han var otrevlig, han undrade vad jag menade. du svarar inte, "sorry, jag glömde". "mums du är för härlig" spykänsla och lust att kasta sönder hela telefonen och rasera allt i hans värld, skriva ut allt hat, förklara för honom hur dum i huvudet han är - jag håller käften. är förbannad, avskyr honom. får ändå ett puss & godnatt sms på kvällen? kanske ska skita i att höra av mig på en vecka och sen komma med en underbar kommentar "jag glömde att du fanns, sorry". nej fy fan, ex är då fan inte att leka med. men som den klena människa jag är, alldeles för snäll, kommer det inte bli så. vet man ju redan innan.

även om han varit min bästa vän så är han snart min värsta fiende, det är inte mitt fel, det är han själv som gör sig till den. jag börjar tycka att han är lika fjantig som alla andra.

har ni tänkt på vad många flugliv man dödar i sitt liv? jag har dödat 3 stycken bara idag, jag är ett monster, de dör som flugor, haha ^^

Jag hatar alla nya leverfläckar som ploppar upp i huden på en, fy fan vad de ser ut. det är det fulaste jag vet.

uschhhhhh vad irriterad jag blir när jag tänker. bajs.

och vad ska man göra av framtiden, jag har så många olika banor jag skulle kunna tänka mig att utveckla, men vilken ska jag välja? det är förjävla svårt !

kompisar... inte hört ett ljud från någon, onsdag imorgon. kul liv, roliga polare (y)

vi säger så, jag har iaf en som hör av sig, och vi kanske ska leka imorgon, jippie :)

Godnatt assholes.

saker händer, och förändras.
när jag kom hem från öland upptäckte jag att mina vänner här hemma har blivit extremt tråkiga, det är ingen som vill hitta på något längre, jag ställde mig frågan om någon någonsin velat det egentligen?
jag saknade vännerna på öland extremt till en början, vårt spontana sätt att göra det vi tyckte verkade lämpligt just då. Deras frågor om jag ville hänga med på än det ena än det andra.
Här hemma har ingen frågat något. Det slog mig så plötsligt att jag behöver nya vänner, vänner som vill göra saker, vänner som inte bara sitter och glor, vad blir det för liv av det?

Det slog mig också att jag är lycklig som är singel, när jag ser hur andra fastnar i nätet inser jag hur extremt tråkig jag varit under alla de år jag har varit i förhållanden. jag kan ärligt säga att jag tycker att förhållanden förstör folk och deras personlighet, det formar dem alldeles för mycket.

sen insåg jag även att jag inte är 17 år längre, utan 20. men vem fan bryr sig egentligen?

jag trivs egentligen här, det är bara ensamheten som vill knäcka mig, när den ständigt knackar på min sovrumsdörr och gör dagarna till kilometerlånga vandringsleder som aldrig tycks ge mig kväll och en känsla av trötthet.
i dessa fall är jag överlycklig över de syskon jag har, utan dem skulle jag sitta helt ensam och glo. det hade varit ännu mera ruttet. och så mor min, som känns mer som en vän. vilket är bra det.

jag försöker byta livsstil. orkar inte med utdragna fyllor som börjar klockan 14 och resulterar i en dag med livshotande bakfylla. min mage har protesterat senaste tiden och mitt bukafläsk har satt sig rejält.
jag har skaffat gymkort, det bästa jag gjort nästan, det är så roligt. jag ser verkligen fram emot det, att utveckla mig själv som människa. ska dit en sväng ikväll igen :)

angående min föredetting mr D så känns det i nuläget ganska så bra. visst är saknaden av att ha någon jobbig.. särskilt i denna ensamma värld. när jag fick besök av denna gentleman på öland visste jag redan då att jag älskade honom fortfarande, och den veckan var nästan den bästa på hela sommaren, nästan *
det var en härlig vecka.
men jag visste också att det aldrig någonsin skulle bli vi två igen, vi hade helt enkelt glidit isär så mycket att vi aldrig skulle kunna bygga upp någonting av det igen. vilket gjorde att det var aningen jobbigt också. men mr D vet att jag älskar honom, trots att det gått ett halvår älskar jag honom fortfarande, jag tror aldrig att det kommer att gå över helt, det känns inte så.
men det gör ingenting, jag kan älska honom vid sidan av resten som jag älskar.
jag kan tänka på allt det som aldrig blev, och tänka på den del av mig som bär ett minne av honom för alltid.

livet går vidare, och idag är en sådan dag som det känns som att jag har tagit ett steg vidare, visst att jag tänker ofta som vanligt, men det känns lite annorlundare nu, egentligen ska jag inte tänka så djupt på det här, för då blir det bara värre...

folk tror kanske inte att jag tänker så mycket men det gör jag. jag visar det bara inte. jag har en rädsla i mig som jag aldrig tror kommer att försvinna. alla som har ett syskon borde veta hur jag menar. jag har en ständig rädsla att förlora den människan som välkomnade mig till denna värld, två år gammal, min älskade storasyster. folk förstår inte hur det känns, inte ens om dom försöker, folk är för dumma i huvudet för att förstå. Folk förstår inte hur det är att vilja kämpa för att ens syster ska må bra, fast man inte kan göra något åt det. hur man än gör och bär sig åt kan man inte hjälpa. det finns så mycket mening med en människas liv som vissa så sällan förstår , eller helt enkelt inte kan förstå.
jag skulle vilja döda ett hjärnspöke och sätta dit ett lyckospöke, så att du alltid fick gå med ett leende på dina läppar.
det är så lätt att göra sig av med det dyrbaraste man har, livet. folk dör som flugor, folk tar livet av sig som om det vore som att gå och lägga sig och sova en stund. det är hemskt. de kan ju aldrig mer komma tillbaka.

min största rädsla är att du min älskade stora syster ska försvinna ur mitt liv. en ständig rädsla. jag är rädd för den dagen. jag är rädd när jag inte hör av dig, jag är rädd när jag ser att du mår dåligt. jag är rädd hela jävla tiden, och jag hatar det. du kan säga till mig ena dagen att du inte kommer göra något, dagen efter kan du må skit igen, och du rår inte på det du gör, det är inte du som gör det, det är ditt hjärnspöke som är förjävla elakt mot dig. jag önskar jag kunde strypa det där jävla hjärnspöket och mura in aset i en vägg.

ja fy helvete.

det finns för många ord man skulle vilja säga till folk, ändå sitter man där med sin käft knuten och säger ingenting av det man skulle förrän det är försent.

människan är patetisk.

det finns egentligen ingen att prata med, ingen som förstår, inte någon som vill förstå. folk är för själviska och tråkiga. skulle jag säga något till en "vän" skulle hela länet veta om det efteråt. folk är opålitliga och falska. folk är sjuka. folk är skit.

och så sitter jag här och pratar med min bloggjävel. den håller käften och lyssnar. visst att alla kan läsa det sen, men vem fan bryr sig. ?

folk kan sitta där och känna sig roade av att veta vad jag tänker, ingen känner mig iallafall.