Fredrika Mann

... vad jag gjort för fel. Ni har alltid varit elaka mot mig på ett sätt som ingen annan av oss blivit drabbade av, hela tiden påstått att mamma brytt sig mer om mig än om er. Utan att det varit så, utan att jag gjort något har jag varit "den där jävla freddan". Och ni vet inte ett dugg hur det känns när någon är sur och arg och visar hat fast man inte har gjort någonting. Och nu idag, liksom alla andra förbannade jävla dagar sitter "den där jävla freddan" här ensam som ett spöke i detta jävla hus. Julle har jag inte sett sen igår, smsat och ringt men inget svar. Mamma åkte till Filip igår och blir kvar till imorgon. Nattis åkte till töreboda tidigare idag. Jag åkte bort till Ewelina för att prata, var ett tag sen man såg henne och kunde prata under lugna sansade förhållanden. Jag såg att någon var hemma, men jag visste inte vem. Jag förstod att den personen inte ville träffa mig när dörren aldrig öppnades. Besviken satte jag mig in i bilen igen och åkte mot töreboda men tänkte nej, vad fan ska jag göra där nu? så jag vände, och när jag åkte förbi nästa gång såg jag att lampan släckts och då visste jag definitivt att någon var hemma. När jag ringde fick jag inte tag på någon. Men jag visste helt säkert att det var du när du skickade ett sms om att vi snackade så mycket skit och visst inte behövde komma och söka upp dig. Och då vill jag att du ska veta, att det är ingen som snackar skit om dig, och ingen som önskar livet ur dig, för jag vet inte vart du har fått det ifrån. Och jag har verkligen inte gjort det. Och då ska du veta hur ont det gör i mig när jag får åka hem till detta hus igen, och mötas av tystnaden och mörkret som gör mig galen. Och det enda som händer när man försöker göra något bra av nåt är att allting går ännu mera åt helvete och det känns som att allting liksom är mitt fel. Det var då det slog mig, erat tjat om "freddan jävel". Och om jag hade haft någonstans att ta vägen hade jag åkt dit, men det fanns ingenstans och jag blev sittandes i bilen en stund innan jag bestämde mig för att möta dessa väggar igen. Jag är hungrig så att jag mår illa, men jag har ingen lust att äta. Jag vill inte sitta och äta med väggarna här. Det känns ungefär som jag kan tänka mig att det kändes den gången jag var nio år som mamma berättade om, då pappa försvann. Och jag var så rädd att mamma skulle försvinna att jag hela tiden hade ont i magen. Jag kunde inte vara med kompisar, jag kunde knappt vara i skolan, jag hade bara ont i magen. Och allting gick så fort, så nu tio år senare sitter jag här och ska helt plötsligt vara vuxen? Och på någotvis gnager det i mig från alla håll. Det gnager lite här för att bror är deppig och inte mår bra, det gnager lite i mig där för jag ser hur dåligt storasyster mår, det gnager lite i mig när jag tänker tillbaka på mitt liv, det gnager en ständig saknad efter min älskade pojkvän, och det gnager lite när jag inser att mamma hellre vill vara med Filip än att sitta här hemma med mig, och det gnager lite i mig när jag inser att jag mått pyton ett tag och undvikit mina vänner att de inte längre hör av sig när de ska iväg någonstans, och det gnager i mig med allt om fotbollen att det kanske är sista matchen för min del imorgon, om hur jag ska göra med fotbollen överhuvudtaget, hur mycket jag älskat sporten men om jag ska vara rädd om mitt knä och försöka ha det kvar till framtiden, och det gnager i mig hur mina drömmar gick i kras då 2006 när jag börjat gymnasiet och tränaren i skolan sa till mig att om jag bara ville och satsade så kunde jag gå myckeet långt, och jag hade bestämt mig, men en vecka senare kom jag på kryckor och saker och ting blev sig aldrig riktigt lika igen, det gnager i mig när jag sitter i min toyota och inser att jag en dag ska stå och ge nycklarna till någon annan och se min toyota rulla härifrån förevigt, att se mig själv sitta i en golf 2 som knappt går framåt, så mycket som jag har tyckt om toyotan, och tycker om, men jag behöver något billigare, och om jag ska få pengar för toyotan är det nu jag ska sälja den, men det känns tungt, och skolan känns tung, jag är rädd att jag inte ska lyckas ta mig igenom alla kursern med godkänt, det gör ont i mig när jag ser tillbaka på allt, jag mår dåligt. :'(