Fredrika Mann

Senaste tiden i mitt liv har varit under en ständig förändring. Senaste halvåret kan man väl nästan säga att det är. Livet är väl ständigt under förändring, men denna förändring som har varit har rört till det rejält i mitt liv. Först var det alla problemen med Dick allt som blev fel som inte skulle blivit fel. Alla beslut man fattade, man fattade dem, inbillade sig att det var rätt för att senare, i flera veckor, ja nästan två månaders tid vrida sig av ångest och sorg och bara vilja spricka sönder, sippra bort och inte finnas kvar mer. Och när allting började ordna upp sig även där så kom den smällen med att pappa fick flytta, och denna gången skulle det vara på riktigt. Och till en början tärde det väl på oss alla, inte att han flyttat, utan hans sätt att agera på. Han försökte desperat in i det sista att komma tillbaka tills han insåg att det faktiskt inte skulle gå denna gången. Och jag är stolt över mamma, att hon stog på sig denna gången. Att hon fixade det. Om det är något hon är värd så är det ett självständigt och fritt liv. Och vissa stunder var jobbiga, ingen av oss visste vad som skulle hända och ibland fick jag för mig att mamma skulle ligga död hemma när jag kom hem, inte för att hon gjort det själv utan för att han gjort det. Vi har sett, det har vi alla gjort, vi alla vet, vi vet om allting tillsammans, jag & mina syskon. Och det är därför vi får den där känslan i magen, den där outhärdliga som säger oss att någonting som inte ska hända kommer att hända om vi inte är på vår vakt. Men ändå vet vi inte vad vi ska göra någon av oss, vi tror att vi ska kunna fixa det, men hade vi varit där, vad hade vi gjort? Men allting avtog med tiden, som jag hoppades att det skulle göra. Och mamma började vara glad. Och hon började att umgås med folk, att vara borta nästan mer än vad hon var hemma. Och jag önskar mamma all lycka, hon om någon förtjänar att slippa från hemmet efter alla år som hon har plågats innanför dessa väggar. Men så kom nästa smäll när bror som varit under tystnad hela tiden slutligen bröt upp som en bomb. Och det var som att det inte fanns något stopp i honom, det kom bara mer och mer. Först i protest för vem mamma träffade, sedan i protest för allt prat om pappa. Min syster slutade vara hemma, sa att hon hatade att vara hemma. Det som blev kvar det var jag, det var mig ni alla glömde bort. Det var jag som satt här ensam innanför dessa väggar med tårarna som ett tryckförband bakom mina ögonlock. Och jag mådde dåligt, jag saknade en mor, en syster och en bror.
Nu har allting lagt sig, allting har dämpats, men fortfarande är allting annorlunda och jag känner inte igen mig någonstans och mer eller mindre hela tiden längtar jag bort. Inte bort från er, för ni är ändå inte här. Men jag längtar bort från det här, jag längtar bort från att sitta här ensam, bort från att laga mat åt mig själv, bort från allt det här. Jag avskyr det. Jag unnar er all lycka ni kan få, allihopa! Det är inte det, allting förändrades bara så snabbt, som en revolution. Det var verkligen som om någon skyfflade bort hälften av myrstacken och vi alla i panik försökte få allt att bli som vanligt igen, men det blev det inte. Förändringen har redan skett och det kommer aldrig bli som förr.