Tankar.
Att sitta och tänka fram och tillbaka en hel dag, till och från såklart. Inte konstant, men att ändå göra det, är påfrestande. Sitter och tänker på hur saker har varit, hur det är, hur det kommer att bli och hur det skulle kunna bli. Men, jag är på väg att landa i mig själv igen, tror jag. Snart så har jag landat, det börjar arta sig. Mitt liv har vänts helt upp och ner det sista halvåret. Eller, egentligen var det redan innan det. När jag inte längre hade fotbollen hade jag ingenting, och jag har fortfarande inte hittat något som kan ta fotbollens plats. Jag minns när man var 15-16 år och fotbollen var det enda man levde för, när jag & Hannah kunde stå kvar i timmar efter träningen och bara nöta skott. Helt jävla underbart! Jag längtar så inni helvete efter att nöta skott. Skjuta som ett jävla as bara. Ut med all skit, hela vägen från skallen ut i benet och ut genom foten för att lämna skallen för en stund och bara följa med bollen bort. Det finns saker som man tänker på hela tiden, men som bara försvinner när man är på en fotbollsplan, och jag önskar så att jag bara kunde få göra det nu. Bara koppla av, på riktigt. Det är fan omöjligt att försöka koppla av på annat vis. Det går ganska bra att koppla av när man springer, fast man tänker mycket då också, men det känns som man liksom rensar ur hjärnan lite, på gammal skit typ. Men det går inte heller. Så, vad fan gör man för att koppla av? Som han sjunger "Alla sätt jag prövat har vart feeel" Haha.
*Jag har varit sjukskriven i 6 månader.
*Jag har haft kass ekonomi i 6 månader.
*Jag har inte kunnat koppla av/rensa hjärnan ordentligt.
*Jag har blivit överviktig, med ungefär 10kg.
*Jag lider av världens ballongmage och ser oftast gravid ut. x)
*Jag har opererat knät.
*Jag har separerat med min sambo.
*Växellådan har rasat på min bil, så jag är utan bil.
*Jag har skaffat katt & jag har gjort mig av med katt (vilket kostade mig 600kr!)
*Jag har sagt upp mig så nu är jag arbetslös.
*Jag har lagt ut min lägenhet till försäljning.
*Jag slåss mot min jävla acne som jag gjort i 15 år nu.
Listan kan göras lång över all skit som händer mig, och min turbulenta väg genom livet vill mig inte väl känns det som.
Min kloka storasyster säger att det kommer någonting bra ur allt som sker, och kanske är det så, vem vet. Det jag vet, det är att det har hänt för mycket saker på för lite tid. Och allting hände ungefär samtidigt. Och jag ljuger om jag säger att det inte är svårt att hantera allting, för det är jävligt svårt. Jag vill springa tills jag spyr, jag vill att endorfinerna ska spruta i mig, jag vill att kilona ska trilla av mig. Det är så mycket jag vill, och så lite jag kan, just nu, känns det som.
Jag kommer nog aldrig att hitta något som ersätter fotbollen. Så jag får nog ta och offra mig, och bara mosa vidare och hoppas på att kropphelvetet håller. Jag älskar fotboll, det vet ju alla :)
I alla fall, mitt nästa mål här i livet, är att ta mig härifrån. Bort från alla vidriga människor, dom som glor, snokar & snackar skit. Bort från dom. Göra sånt som de aldrig själva vågar göra, eller kan. Dom sitter där dom sitter och det kommer dom göra tills dom blir hundra år, för dom har växt fast, snöat in sig. Dom har fått tunnelseende och ser bara en väg. Nu väntar jag bara på att tiden ska gå. Och att jag ska försöka fixa ett kneg som kan ge mig lite pengar, tills dess får jag jobba med pappa. Och jag ska börja äta, regelbundet. Det är därför jag har blivit så jävla fet, för att jag inte äter normalt. Är det en bra dag så äter jag frukost & middag. Är det en sämre dag äter jag bara ett mål mat. Ibland noll, men inte så ofta längre. Men jag måste försöka få mig själv att förstå att jag är hungrig när det är frukost, lunch och middag. Det är ett av mina första steg. Det ser ut som att jag äter på donken varje dag & äter 1 kg godis varje kväll, det gör jag verkligen inte. För jag är ingen miljonär, haha :D Dessutom gillar jag inte donken. Och inte godis heller direkt. Jag får helt enkelt acceptera att jag inte kan förändra allt på en gång, utan ta lite i taget. Sen när jag får börja springa, kommer jag vara lyckligare än på länge. Sen är det bara att träna, träna bort det överflödiga fettet som envist hängt sig fast vid min kropp fast jag inte bett om det. Hade aldrig låtit det gå såhär långt om jag inte varit handikappad i 6 månader. Vet de sista månaderna med Leif var hemska, jag ville inte ens visa mig naken för jag kände mig som en blåval. Vi var Helan & Halvan jag & Leffe. Hahaha. Usch.
Men, jag får acceptera det jag inte kan förändra och förändra det jag vill.
Sådär, slut tjatat för idag.
Adjö,
Fröken Mann
*Jag har varit sjukskriven i 6 månader.
*Jag har haft kass ekonomi i 6 månader.
*Jag har inte kunnat koppla av/rensa hjärnan ordentligt.
*Jag har blivit överviktig, med ungefär 10kg.
*Jag lider av världens ballongmage och ser oftast gravid ut. x)
*Jag har opererat knät.
*Jag har separerat med min sambo.
*Växellådan har rasat på min bil, så jag är utan bil.
*Jag har skaffat katt & jag har gjort mig av med katt (vilket kostade mig 600kr!)
*Jag har sagt upp mig så nu är jag arbetslös.
*Jag har lagt ut min lägenhet till försäljning.
*Jag slåss mot min jävla acne som jag gjort i 15 år nu.
Listan kan göras lång över all skit som händer mig, och min turbulenta väg genom livet vill mig inte väl känns det som.
Min kloka storasyster säger att det kommer någonting bra ur allt som sker, och kanske är det så, vem vet. Det jag vet, det är att det har hänt för mycket saker på för lite tid. Och allting hände ungefär samtidigt. Och jag ljuger om jag säger att det inte är svårt att hantera allting, för det är jävligt svårt. Jag vill springa tills jag spyr, jag vill att endorfinerna ska spruta i mig, jag vill att kilona ska trilla av mig. Det är så mycket jag vill, och så lite jag kan, just nu, känns det som.
Jag kommer nog aldrig att hitta något som ersätter fotbollen. Så jag får nog ta och offra mig, och bara mosa vidare och hoppas på att kropphelvetet håller. Jag älskar fotboll, det vet ju alla :)
I alla fall, mitt nästa mål här i livet, är att ta mig härifrån. Bort från alla vidriga människor, dom som glor, snokar & snackar skit. Bort från dom. Göra sånt som de aldrig själva vågar göra, eller kan. Dom sitter där dom sitter och det kommer dom göra tills dom blir hundra år, för dom har växt fast, snöat in sig. Dom har fått tunnelseende och ser bara en väg. Nu väntar jag bara på att tiden ska gå. Och att jag ska försöka fixa ett kneg som kan ge mig lite pengar, tills dess får jag jobba med pappa. Och jag ska börja äta, regelbundet. Det är därför jag har blivit så jävla fet, för att jag inte äter normalt. Är det en bra dag så äter jag frukost & middag. Är det en sämre dag äter jag bara ett mål mat. Ibland noll, men inte så ofta längre. Men jag måste försöka få mig själv att förstå att jag är hungrig när det är frukost, lunch och middag. Det är ett av mina första steg. Det ser ut som att jag äter på donken varje dag & äter 1 kg godis varje kväll, det gör jag verkligen inte. För jag är ingen miljonär, haha :D Dessutom gillar jag inte donken. Och inte godis heller direkt. Jag får helt enkelt acceptera att jag inte kan förändra allt på en gång, utan ta lite i taget. Sen när jag får börja springa, kommer jag vara lyckligare än på länge. Sen är det bara att träna, träna bort det överflödiga fettet som envist hängt sig fast vid min kropp fast jag inte bett om det. Hade aldrig låtit det gå såhär långt om jag inte varit handikappad i 6 månader. Vet de sista månaderna med Leif var hemska, jag ville inte ens visa mig naken för jag kände mig som en blåval. Vi var Helan & Halvan jag & Leffe. Hahaha. Usch.
Men, jag får acceptera det jag inte kan förändra och förändra det jag vill.
Sådär, slut tjatat för idag.
Adjö,
Fröken Mann
Kommentarer
Postat av: Amanda
Du är så jäkla fin vännen! :)
Trackback
