Fredrika Mann

Ölen är min räddare!
Jag vill vara hos min syster, sova intill henne och veta att hon sover tryggt & lugnt.

Jag vill att tiden ska vara den då vi tyckte livet var spännande & varje dag var ett nytt äventyr. 
Då det var du & jag och världen stod för våra fötter, som en möjlighet.

Sitter här nu ikväll och tårarna kan inte sluta rinna. Jag är rädd att förlora dig, lika rädd som vanligt. Och jag tycker så synd om dig. Minns då för två år sen när du åkte in första gången, jag hade varit livrädd. Riktigt jävla livrädd. Och jag satt hela vägen hem från Mariestad när jag körde hem din bil & illtjöt. När jag hoppade in i din bil spelades "Kriget med mig själv" högt och jag lyssnade på den hela vägen hem. Och grät & grät. När jag kom hem stod mamma ute på gräsmattan och jag kom illtjutande ut ur bilen. Och jag tycker fortfarande lika jävla synd om dig! Jag tycker det är för jävligt allting! Minns det som det var igår när vi stod där på parkeringen, du, jag, Mikael & Tuva. Du grät, ville inte åka in. Men tack vare att du åkte in den gången har du levt två år till! Men nu är jag rädd igen, så jävla rädd. Jag känner det på mig emellanåt, att jag kommer sitta där ensam på min 50års dag & minnas den storasyster jag en gång hade. Och i praktiken dödar jag mig själv genom att tänka så. För du finns fortfarande kvar, men jag är så jävla rädd syrran. Livrädd! Och jag hatar den känslan! Jag hatar den!!!!!

Och jag tycker synd om dig, önskar att du bara kunde få må bra. Ingenting av det här är ditt fel. Det kunde lika gärna ha varit jag. Därför är jag så förbannad. Och ledsen, jag tycker så jävla synd om dig.

Fy fan :'( Gråter floder här ikväll, försöker lugna mig med mina jävla öl men det funkar inte ikväll. Allting är för jobbigt.

Jag, mamma, Nattis & Tuva var på Leksbergsgrillen nu ikväll och åt. Vi satt nog alla och tänkte på mormor där vi satt. Och jag tänkte på dig också. När du, jag & mormor satt där. Snälla syrran, lämna mig inte ensam i denna värld! Även om du tycker att du är värdelös så är du den bästa av alla! Önskar bara att din hjärna ville förstå.

Jag önskar att jag kunde krama om dig syrran, vaka över dig dag som natt. Men det går inte, det enda jag kan göra är att hoppas, hoppas att någon vakar över dig, och vänta på ett mirakel. Jag vet att mormor skyddar dig, men till en viss gräns, sen kan hon inte skydda dig längre. Passera aldrig den gränsen älskade syster, jag orkar inte, jag vill inte. Om något skulle hända skulle jag aldrig någonsin bli människa igen.

Tårarna kan inte sluta rinna. Jag vet inte vart jag ska ta vägen, vem jag ska prata med, vad jag ska säga?

Jag försöker vara stark, har alltid försökt, fortsätter försöka...

Lämna mig inte, för då följer jag fan i mig med dig! <3