Fredrika Mann

Det var nog så jobbigt. Att förklara varför acnen och ärren är jobbigt, det bubblar till inom mig & halsen stockar sig. Och där trängde sig tårarna fram. Sist jag var på hud & bad om hjälp började jag gråta, läkaren snäste till mig "Men, trodde du att du skulle få medicin eller vad är det?" Mitt svar "Jag är bara så trött på den här skiten!"

Idag brast det totalt, jag fick en näsduk & lipade mig igenom hela läkarbesöket & hackade mig fram när jag försökte förklara. Läkaren tvivlade på att min psykiska hälsa var bra, det märkte jag. Han undrade om jag inte såg nåt ljus i livet. Det är klart som fan att jag gör, livet är till för att levas, men jag vill göra det med värdighet, och jag vill ha samma förutsättningar som alla andra. Jag vill inte gå runt med mitt kraterface och vara någon som folk ångrar att de började prata med på krogen, jag vill inte se deras besvikna blickar dagen efter. Jag vill inte lura folk att jag ser bra ut, för det gör jag inte. Jag hade aldrig i hela mitt liv dragit med mig någon hem som såg ut som jag gör, om jag inte varit full & personen inte varit täckt av en sminkkaka.

Varför kan folk inte bara förstå , att jag skulle bli lycklig, bara jag fick se ut som alla andra, ha samma förutsättningar. Det är som att födas med ansiktet upp & ner & febrilt kämpa för att vända det rätt, men ingenting hjälper & folk vägrar hjälpa dig, det är inte så farligt. För er nej, det är inte ni som ser ut så här !!

Nu är alla jobbiga känslor uppluckrade igen, de jag febrilt försökt att stänga inne & gömma undan.

Jag skiter i om jag skämde ut mig, jag orkar inte prata om det, jag tycker det är jobbigt, det är för jävligt allting.