Jag har glömt bort hur man lever utan dig.
Jag trodde jag visste, jag har försökt. Men efter denna helgen är jag totalt blind i mitt eget liv.
Jag trodde jag kommit över tröskeln, släpat mig vidare framåt. Men.. jag hade nog fel. Som ett ribbskott där returen går längre än vart det sköts ifrån. Jag är bollen.
Hela veckan har tankar cirkulerat runt i min skalle, min insida skriker och det är tungt att andas. Som om någon sitter på min bröstkorg och långsamt försöker kväva mig.
Vem är jag? Vad gör jag? Vad är meningen med mig i detta ekorrhjul vi kallar livet? En människa som planlöst far omkring, utan mening, utan mål.
Jag känner mig själv bättre än någonsin, det vet jag, men jag är omkullkastad, jag vet inte längre vem jag är och vad jag egentligen vill, jag är bara förvirrad.
Må hända att den förra helgen var den bästa på hela detta året, och ungefär hela förra året, men. Det jag gjort mot mig själv är oförlåtligt mot mig själv, hela min insida är sönderrispad med sår som jag ömsom försöker plåstra ihop och ömsom häll salt rakt i.
För att för en dag, en natt, en stund, bara få känna mig som någon som betyder något, så omkullkastade jag hela mitt liv.
Jag är vilse, jag är deprimerad och framförallt, jag är ensam.
Jag är inte ensam, jag har vänner, som jag vet att jag kan åka till närhelst jag vill, där jag alltid är välkommen. Men samtidigt så väldigt ensam.
När jag var 21 minns jag den dagen jag låg ute i trädgården och skrev, det var en dag i maj när solen sken och den första sommarvärmen värmde oss. Jag minns frustrationen i mitt bröst, viljan att bli sedd av dig, viljan att ta dig i mina armar och aldrig någonsin släppa taget om dig. Ilskan på mig själv, för att det jag höll på med skulle förstöra hela vår vänskap. Året gick, och jag försökte fokusera på annat. Nyår kom och jag minns när du ställde dig bakom mig och höll om mig medan vi tittade på raketer och jag bara tänkte "det här är så rätt". Ett halvår senare var vi båda blödigt förälskade och på något vis hade jag tillslut lyckats få dig att se mig med andra ögon.
Jag minns den vårdagen i maj när jag stod på taket i Delebäck med Andreas, solen sken och jag tittade upp mot himlen och tänkte på mormor, visste att hon var stolt där hon är nu, som hon alltid var.
Jag minns hur glad jag kände mig, jag tittade mer på mobilen än vad jag snickrade.
Sen kom våren efter det, då allting raserade, föll i bitar, strimlade mig totalt, men hur vi på något vis lyckades pussla ihop allting igen.
Året där efter så kom våren åter, och hela mitt inre var i uppror, hela mitt liv var en enda frustration. Och jag minns så väl när jag sa "det här går inte, jag får panik" och du frågade mig "vill du att jag ska flytta?"
"Egentligen inte, men det kanske är lika bra".
Där, då, den sekunden förändrades mitt liv totalt, och efter den dagen har jag försökt att göra sånt jag själv tycker om att göra, sånt jag mår bra av och omge mig med människor som gör mig glad och som jag vet tycker om mig.
Och det har jag gjort, men ikväll tänker jag bara "Jag har glömt bort hur man lever utan dig".
För det känns som jag har gjort det.
Jag befinner mig i känslomässigt kaos där jag inte vet åt vilket håll jag ska gå, den känns som jag sitter fast, jag kan inte gå åt något håll, jag har fastnat.
Det kvittar hur mycket jag än promenerar, springer och försöker ventilera mina tankar, det slutar ändå bara med tårar.
Jag önskar att jag var en sån som inte tänker alls.
Nu är jag 25, och fortfarande fast i ditt nät, efter 4 år sitter jag kvar i nätet som en liten, ful jävla spindel som inte hittar loss, och när jag tänker på en framtid utan dig tänker jag inte alls, för hur jag än använder mina ögon så kan jag inte se den framtiden.
Det är det som gör så ont. Det är det som gör mig så arg.
Och det är det som gör mig så vilsen.
Som Thåström säger "Kärlek är för dom, dom som har tur".
Kanske ska jag helt enkelt försöka hitta ett par andra skor att vandra vidare i, som kanske hjälper fötterna att gå, kanske är de jag trampar runt i nu alldeles för utslitna, kanske är det därför jag sitter fast?
Jag trodde jag kommit över tröskeln, släpat mig vidare framåt. Men.. jag hade nog fel. Som ett ribbskott där returen går längre än vart det sköts ifrån. Jag är bollen.
Hela veckan har tankar cirkulerat runt i min skalle, min insida skriker och det är tungt att andas. Som om någon sitter på min bröstkorg och långsamt försöker kväva mig.
Vem är jag? Vad gör jag? Vad är meningen med mig i detta ekorrhjul vi kallar livet? En människa som planlöst far omkring, utan mening, utan mål.
Jag känner mig själv bättre än någonsin, det vet jag, men jag är omkullkastad, jag vet inte längre vem jag är och vad jag egentligen vill, jag är bara förvirrad.
Må hända att den förra helgen var den bästa på hela detta året, och ungefär hela förra året, men. Det jag gjort mot mig själv är oförlåtligt mot mig själv, hela min insida är sönderrispad med sår som jag ömsom försöker plåstra ihop och ömsom häll salt rakt i.
För att för en dag, en natt, en stund, bara få känna mig som någon som betyder något, så omkullkastade jag hela mitt liv.
Jag är vilse, jag är deprimerad och framförallt, jag är ensam.
Jag är inte ensam, jag har vänner, som jag vet att jag kan åka till närhelst jag vill, där jag alltid är välkommen. Men samtidigt så väldigt ensam.
När jag var 21 minns jag den dagen jag låg ute i trädgården och skrev, det var en dag i maj när solen sken och den första sommarvärmen värmde oss. Jag minns frustrationen i mitt bröst, viljan att bli sedd av dig, viljan att ta dig i mina armar och aldrig någonsin släppa taget om dig. Ilskan på mig själv, för att det jag höll på med skulle förstöra hela vår vänskap. Året gick, och jag försökte fokusera på annat. Nyår kom och jag minns när du ställde dig bakom mig och höll om mig medan vi tittade på raketer och jag bara tänkte "det här är så rätt". Ett halvår senare var vi båda blödigt förälskade och på något vis hade jag tillslut lyckats få dig att se mig med andra ögon.
Jag minns den vårdagen i maj när jag stod på taket i Delebäck med Andreas, solen sken och jag tittade upp mot himlen och tänkte på mormor, visste att hon var stolt där hon är nu, som hon alltid var.
Jag minns hur glad jag kände mig, jag tittade mer på mobilen än vad jag snickrade.
Sen kom våren efter det, då allting raserade, föll i bitar, strimlade mig totalt, men hur vi på något vis lyckades pussla ihop allting igen.
Året där efter så kom våren åter, och hela mitt inre var i uppror, hela mitt liv var en enda frustration. Och jag minns så väl när jag sa "det här går inte, jag får panik" och du frågade mig "vill du att jag ska flytta?"
"Egentligen inte, men det kanske är lika bra".
Där, då, den sekunden förändrades mitt liv totalt, och efter den dagen har jag försökt att göra sånt jag själv tycker om att göra, sånt jag mår bra av och omge mig med människor som gör mig glad och som jag vet tycker om mig.
Och det har jag gjort, men ikväll tänker jag bara "Jag har glömt bort hur man lever utan dig".
För det känns som jag har gjort det.
Jag befinner mig i känslomässigt kaos där jag inte vet åt vilket håll jag ska gå, den känns som jag sitter fast, jag kan inte gå åt något håll, jag har fastnat.
Det kvittar hur mycket jag än promenerar, springer och försöker ventilera mina tankar, det slutar ändå bara med tårar.
Jag önskar att jag var en sån som inte tänker alls.
Nu är jag 25, och fortfarande fast i ditt nät, efter 4 år sitter jag kvar i nätet som en liten, ful jävla spindel som inte hittar loss, och när jag tänker på en framtid utan dig tänker jag inte alls, för hur jag än använder mina ögon så kan jag inte se den framtiden.
Det är det som gör så ont. Det är det som gör mig så arg.
Och det är det som gör mig så vilsen.
Som Thåström säger "Kärlek är för dom, dom som har tur".
Kanske ska jag helt enkelt försöka hitta ett par andra skor att vandra vidare i, som kanske hjälper fötterna att gå, kanske är de jag trampar runt i nu alldeles för utslitna, kanske är det därför jag sitter fast?
