så mycket blir så lite.
Jag hade velat skriva så mycket, vid så många tillfällen har jag vetat exakt vad jag ska skriva, men har inte orkat sätta mig vid skärmen.
Nu ska jag snart åka och jobba.
Paniken bankar i bröstet över att sommaren är över och förbi, allt jag skulle göra, allting jag skulle hinna med, jag har inte ens hunnit med hälften. Mörkret kommer närmare hela tiden, 2 minuter på morgonen och 2 minuter på kvällen, varje dag. Snart finns inget ljus kvar till mig. En lång höst och vinter väntar på mig återigen innan våren och sommaren återvänder.
Jag kunde inte må bättre än vad jag gör idag. Jag vet vad som är äkta och inte, på mina 25 år här på jorden har jag lärt mig mycket, och jag lär mig hela tiden mer. Jag är aldrig ensam, det finns alltid dom som bryr sig om mig, även om jag inte ser dem. Jag kan vara svår att ha att göra med, på min lediga tid sitter jag helst ute utan mobilen och filosoferar eller arbetar frenetiskt med att förbättra saker. Allting behöver inte vara perfekt, det behöver bara vara njutbart för mig. Jag söker inte perfektion, jag söker lyckan i att se på saker. Då jag varit ute efter jobbet och kommer in trött och slö på kvällen så orkar jag inte med folk, då vill jag bara vara ett med tystnaden. Knakandet i väggarna och suset utanför fönstret. Ta mig en dusch och lägga mig i sängen.
Ensamheten skrämmer folk, så har det alltid varit, folk är rädda för att vara ensamma, men jag har aldrig varit det, jag försöker till fullo njuta utav mitt eget sällskap och ta vara på ensamtiden.
Men efter det som hände förra hösten blev jag rädd, för nu har jag sett svart på vitt vad ensamheten kan göra med folk, vad som kan hända. Men jag vet att så länge mina syskon lever, så blir jag aldrig ensam. De tre små grisarna som for runt i mitt hem under mina uppväxtår har idag blivit mina bästa vänner.
Jag är evigt tacksam att jag fick dessa tre syskon till världen, utan dem hade jag nog sett på ensamheten på ett annat sätt.
Nu fortsätter vi njuta av det ljus vi får innan vintern kommer, själv ska jag åka och jobba nu och komma hem när det är becksvart.
Adjö.
Nu ska jag snart åka och jobba.
Paniken bankar i bröstet över att sommaren är över och förbi, allt jag skulle göra, allting jag skulle hinna med, jag har inte ens hunnit med hälften. Mörkret kommer närmare hela tiden, 2 minuter på morgonen och 2 minuter på kvällen, varje dag. Snart finns inget ljus kvar till mig. En lång höst och vinter väntar på mig återigen innan våren och sommaren återvänder.
Jag kunde inte må bättre än vad jag gör idag. Jag vet vad som är äkta och inte, på mina 25 år här på jorden har jag lärt mig mycket, och jag lär mig hela tiden mer. Jag är aldrig ensam, det finns alltid dom som bryr sig om mig, även om jag inte ser dem. Jag kan vara svår att ha att göra med, på min lediga tid sitter jag helst ute utan mobilen och filosoferar eller arbetar frenetiskt med att förbättra saker. Allting behöver inte vara perfekt, det behöver bara vara njutbart för mig. Jag söker inte perfektion, jag söker lyckan i att se på saker. Då jag varit ute efter jobbet och kommer in trött och slö på kvällen så orkar jag inte med folk, då vill jag bara vara ett med tystnaden. Knakandet i väggarna och suset utanför fönstret. Ta mig en dusch och lägga mig i sängen.
Ensamheten skrämmer folk, så har det alltid varit, folk är rädda för att vara ensamma, men jag har aldrig varit det, jag försöker till fullo njuta utav mitt eget sällskap och ta vara på ensamtiden.
Men efter det som hände förra hösten blev jag rädd, för nu har jag sett svart på vitt vad ensamheten kan göra med folk, vad som kan hända. Men jag vet att så länge mina syskon lever, så blir jag aldrig ensam. De tre små grisarna som for runt i mitt hem under mina uppväxtår har idag blivit mina bästa vänner.
Jag är evigt tacksam att jag fick dessa tre syskon till världen, utan dem hade jag nog sett på ensamheten på ett annat sätt.
Nu fortsätter vi njuta av det ljus vi får innan vintern kommer, själv ska jag åka och jobba nu och komma hem när det är becksvart.
Adjö.
