Fredrika Mann

Den 6e november kl.11.00 tänds ett ljus för dig Mormor.

Vi fick en inbjudan idag och när mamma började läsa psalmen ovan högt så brast hon ut i tårar i början av första versens sista rad. Jag brast ut i tårar, saknaden är enorm.

Jag förstår ingenting ännu, Jag vill inte att det händer. Jag vill vakna upp ur en mardröm som liknar ingen förr.

Några dagar framöver kommer jag leva på denna lyckliga stund. Bubblorna kommer leva kvar & du kommer finnas i mina tankar. Damn it, jag är kär i dig. Igen. Denna härliga känslan, bästa känslan som finns. Jag låter det vara så, tills den försvinner. Men min mage säger mig att den kommer att komma tillbaka igen. 

Av någon underlig anledning tror jag ändå att vi är menade för varandra. Att det en dag ändå kommer vara vi två tillsammans. Men jag väntar till den dagen.. och ser om den kommer.

Sist men inte minst vill jag tacka för livet, för det underbara höstväder som befinner sig utanför mitt fönster, för dessa underbara människor som jag kallar min familj, och för alla underbara vänner som gör livet värt att leva. Tack.

<3

Det var nog så jobbigt. Att förklara varför acnen och ärren är jobbigt, det bubblar till inom mig & halsen stockar sig. Och där trängde sig tårarna fram. Sist jag var på hud & bad om hjälp började jag gråta, läkaren snäste till mig "Men, trodde du att du skulle få medicin eller vad är det?" Mitt svar "Jag är bara så trött på den här skiten!"

Idag brast det totalt, jag fick en näsduk & lipade mig igenom hela läkarbesöket & hackade mig fram när jag försökte förklara. Läkaren tvivlade på att min psykiska hälsa var bra, det märkte jag. Han undrade om jag inte såg nåt ljus i livet. Det är klart som fan att jag gör, livet är till för att levas, men jag vill göra det med värdighet, och jag vill ha samma förutsättningar som alla andra. Jag vill inte gå runt med mitt kraterface och vara någon som folk ångrar att de började prata med på krogen, jag vill inte se deras besvikna blickar dagen efter. Jag vill inte lura folk att jag ser bra ut, för det gör jag inte. Jag hade aldrig i hela mitt liv dragit med mig någon hem som såg ut som jag gör, om jag inte varit full & personen inte varit täckt av en sminkkaka.

Varför kan folk inte bara förstå , att jag skulle bli lycklig, bara jag fick se ut som alla andra, ha samma förutsättningar. Det är som att födas med ansiktet upp & ner & febrilt kämpa för att vända det rätt, men ingenting hjälper & folk vägrar hjälpa dig, det är inte så farligt. För er nej, det är inte ni som ser ut så här !!

Nu är alla jobbiga känslor uppluckrade igen, de jag febrilt försökt att stänga inne & gömma undan.

Jag skiter i om jag skämde ut mig, jag orkar inte prata om det, jag tycker det är jobbigt, det är för jävligt allting.

♥