Fredrika Mann

Fortfarande känslomässigt kaos i denna ännu 25-åriga kropp, men ack, är så nöjd med min tillvaro, om alla dessa förvirrande känslor bara kunde avvika från mig så jag kunde varva ner och sova. Livet är en gåta.

Oktober 2015, känslomässigt kaos i min 25-åriga kropp.
Fastnade i skärmen och tittade upp, kolsvart överallt.
Funderar på att ta bilen och åka, så som jag alltid gjorde förr, utan mening utan mål.
Bara tuffa fram genom mörkret, lyssna på musik och bara fly från tid och rum.
Vad är det som händer?
Det är en bra fråga.

Jag hade velat skriva så mycket, vid så många tillfällen har jag vetat exakt vad jag ska skriva, men har inte orkat sätta mig vid skärmen.
Nu ska jag snart åka och jobba.
Paniken bankar i bröstet över att sommaren är över och förbi, allt jag skulle göra, allting jag skulle hinna med, jag har inte ens hunnit med hälften. Mörkret kommer närmare hela tiden, 2 minuter på morgonen och 2 minuter på kvällen, varje dag. Snart finns inget ljus kvar till mig. En lång höst och vinter väntar på mig återigen innan våren och sommaren återvänder.

Jag kunde inte må bättre än vad jag gör idag. Jag vet vad som är äkta och inte, på mina 25 år här på jorden har jag lärt mig mycket, och jag lär mig hela tiden mer. Jag är aldrig ensam, det finns alltid dom som bryr sig om mig, även om jag inte ser dem. Jag kan vara svår att ha att göra med, på min lediga tid sitter jag helst ute utan mobilen och filosoferar eller arbetar frenetiskt med att förbättra saker. Allting behöver inte vara perfekt, det behöver bara vara njutbart för mig. Jag söker inte perfektion, jag söker lyckan i att se på saker. Då jag varit ute efter jobbet och kommer in trött och slö på kvällen så orkar jag inte med folk, då vill jag bara vara ett med tystnaden. Knakandet i väggarna och suset utanför fönstret. Ta mig en dusch och lägga mig i sängen.
Ensamheten skrämmer folk, så har det alltid varit, folk är rädda för att vara ensamma, men jag har aldrig varit det, jag försöker till fullo njuta utav mitt eget sällskap och ta vara på ensamtiden.
Men efter det som hände förra hösten blev jag rädd, för nu har jag sett svart på vitt vad ensamheten kan göra med folk, vad som kan hända. Men jag vet att så länge mina syskon lever, så blir jag aldrig ensam. De tre små grisarna som for runt i mitt hem under mina uppväxtår har idag blivit mina bästa vänner.
Jag är evigt tacksam att jag fick dessa tre syskon till världen, utan dem hade jag nog sett på ensamheten på ett annat sätt.
Nu fortsätter vi njuta av det ljus vi får innan vintern kommer, själv ska jag åka och jobba nu och komma hem när det är becksvart.
Adjö.

Jag trodde jag visste, jag har försökt. Men efter denna helgen är jag totalt blind i mitt eget liv.
Jag trodde jag kommit över tröskeln, släpat mig vidare framåt. Men.. jag hade nog fel. Som ett ribbskott där returen går längre än vart det sköts ifrån. Jag är bollen.
Hela veckan har tankar cirkulerat runt i min skalle, min insida skriker och det är tungt att andas. Som om någon sitter på min bröstkorg och långsamt försöker kväva mig.
Vem är jag? Vad gör jag? Vad är meningen med mig i detta ekorrhjul vi kallar livet? En människa som planlöst far omkring, utan mening, utan mål.
Jag känner mig själv bättre än någonsin, det vet jag, men jag är omkullkastad, jag vet inte längre vem jag är och vad jag egentligen vill, jag är bara förvirrad.
Må hända att den förra helgen var den bästa på hela detta året, och ungefär hela förra året, men. Det jag gjort mot mig själv är oförlåtligt mot mig själv, hela min insida är sönderrispad med sår som jag ömsom försöker plåstra ihop och ömsom häll salt rakt i.
För att för en dag, en natt, en stund, bara få känna mig som någon som betyder något, så omkullkastade jag hela mitt liv.
Jag är vilse, jag är deprimerad och framförallt, jag är ensam.
Jag är inte ensam, jag har vänner, som jag vet att jag kan åka till närhelst jag vill, där jag alltid är välkommen. Men samtidigt så väldigt ensam.
När jag var 21 minns jag den dagen jag låg ute i trädgården och skrev, det var en dag i maj när solen sken och den första sommarvärmen värmde oss. Jag minns frustrationen i mitt bröst, viljan att bli sedd av dig, viljan att ta dig i mina armar och aldrig någonsin släppa taget om dig. Ilskan på mig själv, för att det jag höll på med skulle förstöra hela vår vänskap. Året gick, och jag försökte fokusera på annat. Nyår kom och jag minns när du ställde dig bakom mig och höll om mig medan vi tittade på raketer och jag bara tänkte "det här är så rätt". Ett halvår senare var vi båda blödigt förälskade och på något vis hade jag tillslut lyckats få dig att se mig med andra ögon.
Jag minns den vårdagen i maj när jag stod på taket i Delebäck med Andreas, solen sken och jag tittade upp mot himlen och tänkte på mormor, visste att hon var stolt där hon är nu, som hon alltid var.
Jag minns hur glad jag kände mig, jag tittade mer på mobilen än vad jag snickrade.
Sen kom våren efter det, då allting raserade, föll i bitar, strimlade mig totalt, men hur vi på något vis lyckades pussla ihop allting igen.
Året där efter så kom våren åter, och hela mitt inre var i uppror, hela mitt liv var en enda frustration. Och jag minns så väl när jag sa "det här går inte, jag får panik" och du frågade mig "vill du att jag ska flytta?"
"Egentligen inte, men det kanske är lika bra".
Där, då, den sekunden förändrades mitt liv totalt, och efter den dagen har jag försökt att göra sånt jag själv tycker om att göra, sånt jag mår bra av och omge mig med människor som gör mig glad och som jag vet tycker om mig.
Och det har jag gjort, men ikväll tänker jag bara "Jag har glömt bort hur man lever utan dig".
För det känns som jag har gjort det.
Jag befinner mig i känslomässigt kaos där jag inte vet åt vilket håll jag ska gå, den känns som jag sitter fast, jag kan inte gå åt något håll, jag har fastnat.
Det kvittar hur mycket jag än promenerar, springer och försöker ventilera mina tankar, det slutar ändå bara med tårar.
Jag önskar att jag var en sån som inte tänker alls.
Nu är jag 25, och fortfarande fast i ditt nät, efter 4 år sitter jag kvar i nätet som en liten, ful jävla spindel som inte hittar loss, och när jag tänker på en framtid utan dig tänker jag inte alls, för hur jag än använder mina ögon så kan jag inte se den framtiden.
Det är det som gör så ont. Det är det som gör mig så arg.
Och det är det som gör mig så vilsen.
Som Thåström säger "Kärlek är för dom, dom som har tur".

Kanske ska jag helt enkelt försöka hitta ett par andra skor att vandra vidare i, som kanske hjälper fötterna att gå, kanske är de jag trampar runt i nu alldeles för utslitna, kanske är det därför jag sitter fast?

Så i tisdags klev jag & syrran på planet.
I torsdags morse klev vi av här i Melbourne.
Och redan då när vi klev av hade så mycket gått fel och börjat fel. Därefter har det bara blivit värre. Ett hostel där de tog alla mina systers saker ur värdeskåpet men som vi lyckligtvis lyckades få tillbaka.
En lång historia allt som hänt och som gått snett, något som jag kommer att skratta åt i framtiden hoppas jag. Imorgon ska vi byta boende, för att sedan försöka ta oss ut på landet. Storstadslivet är inte min grej, och det här jävla stället vi bor på nu är det värsta jag varit med om i hela mitt liv
Så, det mesta går emot oss och jag har redan tänkt ge fan i allt men jag ger allting en chans!
Att jag dessutom åkte hemifrån utan snus är jobbigt det också. På flygplatsen i London tog jag min sista prilla. Och det är inte konstigt att skallen spinner på och att jag blir tokig för inget. Jag vaknar 300 gånger om nätterna, liksom nu. Klockan är 05 och det är bara jag och sen megaknarkarna kvar uppe. Uaaai. Nu har nattis vaknat också! Godnatt!! <3

Klockan var 02.30 och det var cirka 30 minuter kvar av filmen.
"Nej fy fan, jag får försöka sova nu".
Stängde ner & slappnade av, självklart kom pissnödigheten då så bara att kliva upp.
Väl tillbaka i sängen börjar hjärnan spinna på.
Och helt plötsligt spelar min hjärna upp scenen framför mig, den sista gången du kom gående mot mig. Vi hade varit på cirkus, jag & Tuva, vi var ganska sega ut ur cirkustältet och när vi kom ut i folkmassan som var på väg ut så tittade Tuva efter dig. Och jag såg dig, du såg inte särskilt glad ut. du stod och letade efter oss med en blick som for runt i folkmassan, men när du fick syn på Tuva och mig så sken du upp och Tuva sprang fram emot dig och ropade "PAPPA!" och kastade sig om dig. Just den bilden kom som en bomb över mig, tårarna började spruta och paniken grep tag i mig när jag för en sekund insåg att du är död. Snabbt som fan försöker jag tänka bort det, orkar inte ha panik, orkar inte förstå. Kan inte förstå att för 5 månader sen vandrade du på denna jord, vår allas Micke, Tuvas pappa och min systers bästa vän och nu vandrar du inte längre här bland oss.
Kan bara konstatera att det blir en sömnlös natt i natt. Klockan har just passerat 03 och jag har absolut inga som helst planer på att lägga bort datorn igen och försöka sova.
Hur kunde det sluta så här. Micke, Micke för helvete! Jag förstår det inte, du var den siste människan på jorden som jag trodde skulle lämna livet på det här sättet.
Du är så saknad av så många.

I övermorgon bär det av. Det är med tusen olika känslor i kroppen. Slutligen tog jag mig hit.

Idag fyller jag 25 år.
Dagen började tidigt, jag vaknade 06.15 då jag slocknade tidigt igår kväll efter en jobb natt & en hel dag med Tuva.
Sakteliga kom ångesten. När jag skulle åka in till affären för att köpa grejer till tårtan fick jag panik. Jag tänkte "jag skiter i alltihop". Ångesten vällde över mig, och med mig hem från affären hade jag en dosa snus, ett rör treo och en paket med ibumetin. Jag övervägde köra av vägen och skita i allting. Jag stannade på en parkering och ringde min älskade lillasyster. "Grattis! Hur känns det?"
"Förjävligt" bölade jag tillbaka. Satt och grät som en idiot i bilen, orkar inte med det här. Ångest till max. Vad är det för fel på mig? När jag kom hem tittade mamma på mig, "Köpte du ingenting?"
"Nej jag skiter i alltihop."
Strax efter kom sms från farsan. Att han var på väg, fick ta mig i kragen och häva mig iväg till affären igen. Tänkte "jag gör en stor jävla gris på tårtan, i ren protest".
And so I did. Jag köpte mina kakor, jag gjorde min tårta och alla mina kära var här och firade mig med presenter. Jag är glad över alla som brydde sig om mig på min dag! Tack <3
Men nu är det åter kväll & ångesten gnager sönder mig, vad är det som händer med livet? När blev jag 25?
Jag minns sist jag hade liknande ångest, dagen innan jag skulle fylla 18, ville inte gå och lägga mig för jag ville verkligen inte fylla 18. Men det kvittade om jag varit vaken hela den natten, jag hade blivit 18 i alla fall. Och nu bara sådär pang bom är jag 25 år. 25 jävla år. Halvvägs till 50. Närmare 30 än 20. Det är vidrigt.
Usch.

Tack till alla som har gratulerat mig på min dag, det betyder jätte mycket!
Ett glas med alkohol eller två kanske kan lindra ångesten lite.
Det är det jag hoppas på.
Tack för den här födelsedagen, nu räcker det, jag behöver absolut inte bli äldre!
Kram F.

För den här gången. Idag svalde jag de sista kapslarna.
Ska bli så skönt, välkomnar mina slemhinnor tillbaka, mina icke torra, fnasiga läppar osv. Det ska bli skönt!
För övrigt har jag varit illamående hela dagen då jag hade sinnessjuka problem att somna på jobbet i natt. Yo hey, laddar strax för en ny omgång jobb!

Vad fan förväntar sig folk?
Att jag ska be om ursäkt för att jag råkade bli full en gång 2 månader efter att Mikael dött?
Att jag blev förbannad och skrek & var allmänt olidlig?
Ja visst, jag har redan bett om ursäkt, jag ber om ursäkt igen.
Men att folk ska antyda att jag inte kan ta hand om mig själv, det gör mig jävligt förbannad. Jag är 24 år, 25 om mindre än en månad & fullt kapabel att ta hand om mig själv och ta ansvar över mitt eget liv, vilket folk inte verkar tro.
Jag dricker, i jämförelse med andra individer i min ålder, nästan aldrig alkohol.
Så snälla jävla människor, låt mig dricka, om jag någon gång skulle få för mig att göra det, utan att försöka läxa upp mig, lära mig, eller uppfostra mig. Jag är 24 år och fullt kapabel till att ta ansvar för mitt eget liv och mina handlingar.
Ta hand om er egen skit, jag har aldrig bett er att ta hand om mig.

Imorgon är det 1 år sedan jag gjorde min sista arbetsdag på Eric's bygg & snickeri. Eller det som blev den sista. Då jag åkte hem med ett fruktansvärt ont knä. Jag kom knappt in i bilen och ännu värre, jag kom knappt ur den. Jag kom knappt upp för trapporna, det gick inte ens halta fram. Min syster följde med mig och skjutsade mig till akuten. Jag klarade inte av att gå in, jag klarade inte av att stå och vänta på henne vid dörren, jag klarade inte av någonting, jag hade fruktansvärt ont! Så hon körde in mig i en rullstol. Men efter lite smärtstillande och en skrikande ortoped som undrade vad fan jag gjorde där, så fick jag ett par kryckor i näven återigen och traskade mödosamt ut därifrån. Det var egentligen där skiten började.
Sen åkte jag och min syster iväg och letade födelsedagspresent till Leif, eftersom det var hans födelsedag.
Så Leif fyller alltså år imorgon, jag tänkte att den dagen skulle gå mig obemärkt förbi men icke,även det har jag snappat upp och sugit in så att det surrar i min skalle emellanåt.
Jag vet inte vad det är med mig, allting går så jävla tungt emellanåt och tankar cirkulerar som inte borde cirkulera. Det är 8 månader sen vi flyttade isär.
På de 8 månaderna har jag vridit och vänt på varenda sak för att försöka hitta vem fan jag själv är, och jag tror jag har hittat mig själv nu. Eller jag är ganska säker på att jag vet vem jag är nu!
Och det känns jätte jätte skönt!
Dock känns det i princip omöjligt att jag någonsin skulle hitta någon som passar mig. Och jag letar inte heller, allting leder bara till besvikelser. Jag lever för min egen skull, detta får man inte glömma. Och mitt liv kretsar mestadels runt mina syskon & min systerdotter. Nu efter det som har hänt, så känner jag, att jag måste finnas där för henne. Älskade lilla Tuva.
Samtidigt funderar jag över varför folk tagit avstånd från mig. Funderar på det, om folk bara lärde känna mig ordentligt innan de dömde bort mig, så skulle folk förstå att jag är en snäll och omtänksam person. Men det är väl som folk säger, att de liksom har fastnat. Att de sårar folk på sin väg genom livet det visar ju bara vad de är för människor egentligen.
Jag vet att jag borde sluta tänka på det, men det är svårt, och ibland kommer allting över mig som en stor våg.
Om jag inte hade haft mina fina syskon som så bra vänner så hade nog allting gått jävligt tungt för mig, och varit mer mörkt än ljust, det är jag säker på.
Därför tackar jag så hjärtligt för att jag har dem. <3
Förövrigt är det på tiden att bli frisk tycker jag. Mår som ett lass skit och hostar mig igenom varenda natt. Igenkorkad näsa, pulserande skalle. Alltihopa. Kaos.
Det här är bara käbbel.....

Puh.
Ikväll går det tungt här. Efter att ha hämtat lilltrollet igår eftermiddag och haft henne här hos mig i natt, så åkte vi till Skövde idag för att köpa lite julklappar till hennes mamma. Och självklart skulle pappa ha en julklapp också, det blev en take away mugg i porslin med silikonlock på. Någon förknippar nog denna mugg med pappsen rätt så mycket. Jodå, och den skulle fyllas med varmt kaffe och självklart en skvätt med mjölk och ställas på kyrkogården vid pappas grav.
Alltså, vad fan är det här?!
Är det konstigt att det är svårt att se meningen med livet emellanåt?

Halva vägen hem från syrran & Tuva blev en resa fylld med tårar. Alltså usch, det är så vidrigt. Och det är så hemskt att säga men det finns så många andra man skulle kunna gräva ner istället.
Det här är så fel det kan bli. Och jag förstår det fortfarande inte, och när det kommer över mig får jag alltid en chock.
För 1 månad sen var jag med min 8-åriga systerdotter och köpte kläder till hennes pappas begravning. Allting känns bara så sinnessjukt och fel, som en konstig, otäck jävla mardröm som man bara väntar på att den ska ta slut. Men det här är ju livet, det var den här vändningen det tog. Det gäller att hålla i sig hårt när stormarna rycker i en, hänga sig kvar, för på något vis så fortsätter vi att nöta våra skosulor mot smutsig asfalt, på något vis släpar vi oss framåt, ibland av egen styrka, ibland av att någon tar vår hand och drar oss framåt. Tiden går hela tiden, vi kan inte stanna tiden. Livet går vidare, allting rullar på, vi kan inte bara lägga oss ner och dö, för det finns någonting inom oss som vill leva vidare.
Ändå känns det så jävla svårt emellanåt att förstå meningen med det hela?
All skit som man ska ta sig igenom, för att slutligen bli ett senilt russin och somna in?
Undra om det är värt det? Förhoppningsvis.

Jag är ändå så oerhört lycklig över den fina familj jag har hamnat i, där alla bryr sig om varandra. Och jag är oerhört lycklig att detta lilla liv, Tuva, fick bli till, och vandra här med oss andra på jorden.

Ikväll har jag skrattat så att tårarna sprutat.
Så här har jag inte skrattat sen flera månader tillbaka. Mitt uppe i mitt asgarv så började jag illtjuta, för jag insåg att det var så som vi brukade ligga och skratta om kvällarna, Leffe och jag.
Haha. Jösses. Det sköljde över mig som en jävla våg.
Och det jag skrattade åt var inte ens roligt egentligen, men ju mer jag tittade på det desto mer skrattade jag. Och sen skrattade jag ännu mer för jag såg framför mig hur du legat och skrattat åt det om du varit här.
Åh, vad jag saknar dom där skrattkvällarna man kunde ha ibland, när man bara låg och skrattade åt allting.

http://www.strongmindbraveheart.com/25-pinterest-fails/
Det här var iallafall vad jag skrattade åt, #19 och #23.
Ju mer jag tittar på det desto mer skrattar jag.
Kan inte se det mera nu, hahahha.
Godnatt!